Mirjana Mirosavljevic Bobic, chef för en serbisk organisation som stödjer kvinnoorganisationer, har inte svårt att hitta exempel på hur handlingsutrymmet krymper för de som kämpar för kvinnors mänskliga rättigheter. ”Genom att vara så synliga krossar vi de traditionella rollerna och det gör alla konservativa och fascister förbannade”, säger hon.
Serbien är kandidatland till EU, men de partier som har makten idag har nära band till Slobodan Milosevic regim på nittiotalet och balanserar mellan EU och Ryssland. Serbiska ortodoxa kyrkan har avsevärt inflytande över den politiska agendan. Kvinnorättsorganisationer kämpar mot nationalistiska och traditionella värderingar i samhället. Det finns inte särskilt stort utrymme för feministisk aktivism.
– Okej, det kanske finns utrymme för organisationer som har skapats av olika politiska partier, eller de som får statliga medel för att föra fram regeringens budskap – alltså sliskiga PR-byråer åt regimen – men deras utrymme är inte heller öppet. Om man måste dansa efter regimens pipa finns det inget oberoende, säger Mirjana Mirosavljevic Bobic, chef för Reconstruction Women’s Fund, en serbisk organisation som stödjer kvinnoorganisationer över hela landet.
Hon har inte svårt att hitta exempel på att utrymmet är allt annat än fritt för de som förespråkar värderingar som går på tvärs med den konservativa regimen. Ett år förbjöds 8 mars-demonstrationen av inrikesdepartementet med förklaringen att den skulle störa kollektivtrafiken. Det finns också en lång historia av förbud mot HBTQI-personers aktivism, som Pride-parader. Polisen brukar tillåta fascistgrupper att genomföra motdemonstrationer på samma tid och plats som människorättsgrupper. Ytterligare en taktik är att ha många er poliser än nödvändigt på plats när människorättsgrupper har arrangemang.
– Det ser ut som att vi är farliga och att polisen behöver skydda allmänheten från oss, säger Mirjana Mirosavljevic Bobic.
Hon förklarar att anledningen till att kvinnoaktivister attackeras i Serbien är inte bara att de är kvinnor, utan också för att de är de mest ihärdiga regimkritikerna.
– Genom att vara så synliga krossar vi de traditionella rollerna och det gör alla konservativa och fascister förbannade. Och så sätter attackerna igång – attacker med sexuella anspelningar är vanligast mot kvinnor som organiserar sig – de kallar oss horor, luder, smutsiga flator, varelser som ingen vill knulla. Jag vet, det är motsägelsefullt. Sen kommer attackerna på det yttre – att vi är feta, fula, har flottigt hår och så vidare. Låt oss inte glömma attackerna på oss för att vi är landsförrädare, för kvinnor ska ju säkra nationens framtid genom att agera reproduktiva maskiner, säger Mirjana Mirosavljevic Bobic.
Reconstruction Women’s Fund har funnits med på olika ”svarta listor” som publicerats, listor över organisationer som ”inte respekterar Serbiens grundlag”. Deras hemsida har hackats ett par gånger och i en dagstidningsartikel beskrevs det hur de hade ”mutats med dollar”.
Mindre gräsrotsorganisationer runt om i landet möter också åtstramningar. Det har förekommit en hel del attacker på kvinnoaktivister – antingen fysiska attacker mot personer, eller mot deras hem och kontor. De måste också hantera en del utpressning och hot från lokala myndigheter och politiker: ”Ni får de budgeterade medlen om ni sköter er.” De har blivit utsparkade från sina kontor för att de kritiserar lokala myndigheterna. All press och alla attacker dränerar en på energi och styrka. Och de leder till en hög grad av självcensur, säger Mirjana Mirosavljevic Bobic.
Nationalism, extremism och traditionella värderingar skapar en giftcocktail som krymper möjligheten att arbeta för kvinnors rättigheter. Vår rapport ”Suffocating the Movement – Shrinking space for women’s rights” och den svenska sammanfattningen ”Så tystas en kvinnorörelse” visar hur jämställdheten och demokratin är i fara.
Läs mer om hur nationalismen hotar kvinnors rättigheter och ladda ner rapporten här »
Journalisten Alexandra Pascalidou har varit engagerad mot rasism och för mänskliga rättigheter i mer än 20 år. Attackerna mot henne, främst från högerextremt håll, har fått henne att nästan ge upp. Men bara nästan.
8 mars 2018
Trots ett undertecknat fredsavtal år 2013 är Demokratiska Republiken Kongo (DR Kongo) fortfarande ett land präglat av konflikter och politiska kriser. Kvinnorättsaktivisten Gégé Katana Bukuru har arbetat för fred och en bättre situation för kvinnor i området Uvira i över trettio år. Trots att hon har hotats med fängelse, tvingats i exil och lever under ständigt dödshot, fortsätter hon kampen.
8 mars 2018
– Civilsamhällets rättigheter höll fortfarande på att utvecklas när den nya regeringen började inskränka dem. Nu krymper utrymmet snabbt, säger Kamila Ferenc som är jurist och arbetar för Federation for Women and Family Planning i Polens huvudstad Warszawa.
8 mars 2018