Alexandra Pascalidou: ”Det är min plikt att fortsätta”

Under en demonstration i Göteborg 2017 bar nynazistiska Nordiska motståndsrörelsen på plakat med porträtt av kända svenska journalister med texten ”Förbrytare”. En av dem var Alexandra Pascalidou.

– Jag kan räkna upp massor av sådana exempel. Från beväpnade nazister som står utanför mitt hem till dagliga hatattacker. Min hemadress uthängd på högerforum på nätet. Fascister som omringar mig på krogen. Folk som skriver till mina uppdragsgivare och uppmanar dem att sparka mig.

”Jag har hört chefer mumla att det är lättare att välja journalister som inte väcker så mycket känslor”

Som programledare för olika radio- och teveprogram, däribland Ring P1, har hon blivit utsatt för oräkneliga rasistiska och sexistiska påhopp.

– Med tanke på den press och stress och hat och hot som följer varje framträdande, artikel, teve- eller radiojobb så ser jag att utrymmet krymper. Både för att arbetsgivare och uppdragsgivare visar oro och även rädsla, men också en viss självcensur som träder i kraft. Jag har hört chefer mumla att det är lättare att välja journalister som inte ”väcker så mycket känslor”, vilket är ett direkt hot mot demokratin och en undfallenhet mot mörkerkrafterna som tillåts styra agendan, säger hon.

Hot och hat mot kvinnliga journalister i Sverige har blivit ett allvarligt hot mot demokratin. Det påverkar både deras yrkes- och privatliv.

– Jag är konstant orolig för både egen del och för mina anhöriga och kollegor. Men också för samtalstonen som har spårat ur, säger Alexandra Pascalidou.

Hon beskriver en utveckling där åsikter som vilar på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Sveriges grundlag möts av misstänkliggörande och stämplas som partiska, provokativa och till och med kontroversiella.

– Jag verkar vara ett rött skynke i egenskap av kvinna, invandrare, uppväxt i Rinkeby och i en arbetarklassfamilj. Korsningen klass, etnicitet och kön är provokativ, säger hon.

”Jag kommer aldrig ge upp”

Alexandra Pascalidou brukar polisanmäla de attacker och hot hon blir utsatt för. Enda gången någon ställts till svars var när hon hade nazister utanför sin hemdörr 1998. Men då hade de gjort samma sak utanför polisens presstalesmans hem. Det hjälpte.

– För bara några dagar sedan polisanmälde jag ett telefonnummer som ringt och trakasserat mig halva natten. Jag är så trött på detta. Men jag är inte ensam, och jag kommer aldrig att ge upp. Det är min plikt att fortsätta, inte bara för min dotters skull men för alla våra systrar runt om i världen.