Att stärka rättigheter för internflyktingar och kvinnor i Ukraina

Våren 2014 invaderade Ryssland Ukraina och olagligen annekterade Krimhalvön. Ryskstödda styrkor tog kontroll över delar av Donetsk och Luhansk oblast som gränsar till Ryssland.

Liksom många andra tvingades Nataliya Vyshnevetska fly från sin hemstad som ligger i regionen Donetsk i östra Ukraina. Tillsammans med sin man och sitt lilla barn flyttade hon till Ivano-Frankivsk, en stad i västra Ukraina.

– Alla mina vänner spriddes ut över hela Ukraina. Här i staden kände jag ingen, minns hon.

Att hitta arbete visade sig också vara svårt till en början. Nataliya, som har en bakgrund inom matematik och programmering, hade tidigare jobbat för stora internationella företag – men i den mindre staden var möjligheterna väldigt begränsade.

Att hitta en gemenskap

Utan jobb och vänner i sin nya hemstad började Nataliya att känna sig ensam.

– Jag hade alltid haft människor omkring mig och plötsligt hade jag ingen förutom min man och mitt barn. Och min man jobbade medan jag satt hemma med barnet hela dagen. Du har ingen att prata med, att gå på restaurang eller på promenad med. Du är helt själv.

Detta förändrades när Nataliya fick jobb på en civilsamhällesorganisation.

– Jag behövde en plats för självförverkligande, säger hon.

Starten för D.O.M.48.24

Genom sitt nya jobb träffade Nataliya andra som befann sig i samma situation som hon; som också hade tvingats att fly. Det fanns också många i Ivano-Frankivsk som ville stötta internflyktingar. Trots detta var det få som verkligen ville veta vad de behöver eller ville höra deras åsikter, kände Nataliya och hennes kollegor.  Hon minns fortfarande hur olika evenemang och aktiviteter genomfördes för att stötta internflyktingar, med pengar som gavs specifikt till dem – men det var ingen som hade frågat de drabbade om de kände att dessa aktiviteter verkligen gynnade dem.

– Och vi förstod att de inte kommer att lyssna på oss, att de har sina egna prioriteringar och sina egna skäl, säger Nataliya.

– Vi förstod att vi behöver vår egen organisation.

Det dröjde inte länge tills Nataliya och hennes vänner grundade D.O.M.48.24, som nu är en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer i Ukraina.

Att sätta upp skyddade boenden

Det var under 2015 som D.O.M.48.24 började arbeta med att stötta internflyktingar i integrationsprocessen i och runt Ivano-Frankivsk. Efter några år ändrade organisationen sitt fokus till att förebygga våld mot kvinnor och stärka kvinnors rättigheter. Detta kändes som ett naturligt steg för Nataliya och hennes kollegor, av vilka de flesta var kvinnor, säger hon.

– Nästan alla av oss som arbetar för organisationen är kvinnor, och ofta aktiva kvinnor som jag. För mig, till exempel, var det en ganska stor utmaning att jobba med två små barn i en konservativ region. Alla försökte berätta för mig vad kvinnors traditionella roll är, minns Nataliya.

– Samtidigt upplevde vi, som så många kvinnor, olika former av våld. I våra privata liv, på jobbet, på gatan, överallt.

I dag driver D.O.M.48.24 ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor. Här ger de inte bara juridisk rådgivning till överlevare, utan organiserar även aktiviteter och nätverksträffar för att komma i kontakt med andra i samhället. De hjälper även till med att hitta jobb och möjligheter till utbildning.

”Vårt påverkansarbete ska inte vara min egen projektion”

Men när Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var D.O.M.48.24 tvungna att anpassa sitt arbete för att kunna ge humanitärt stöd och svara på de akuta behoven. Deras  erfarenheter av vad det innebär att vara på flykt gjorde det möjligt för dem att vara snabba i sin respons och att bedöma behoven hos dem som kom till Ivano-Frankivsk.

– Jag är en internt fördriven person, och jag vet [vad] jag gick igenom. Jag vet till exempel vad jag behövde första dagen av invasionen, när jag lämnade det ockuperade territoriet, när jag kom till en annan stad och vad jag behövde senare, säger Nataliya.

Genom att använda fokusgrupper genomförde Nataliya och hennes kollegor ytterligare forskning om de långsiktiga behoven hos internflyktingar. De kan fortfarande minnas sina egna upplevelser av att vara internt fördrivna och inte bli tillfrågade om sina behov – vilket är anledningen till att D.O.M.48.24 har prioriterat att inkludera rösterna från de berörda när de ger rekommendationer till beslutsfattare.

– Jag visste till exempel att det skulle vara en utmaning för kvinnor i Ivano-Frankivsk att hitta en förskoleplats till barnen. Och det var det. Men vi visste att om vi inte får det ner på papper och förstärker det med röster från internflyktingar så kommer de inte ske någon förändring, säger hon.

– När vi bedriver påverkansarbete vill jag inte att det ska vara min egen projektion. Jag vill att de människor som berörs ska vara med och höras där ett beslut tas.

Lärdomar från 2014

Ett år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022, reflekterar Nataliya över sin egen erfarenhet 2014 och inser hur mycket som har förändrats under loppet av nio år.

– 2014 ville folk inte hyra ut lägenheter till människor från Donetsk- och Luhansk-områdena, eftersom de tyckte att vi var förrädare, minns Nataliya.

Hon fortsätter:

– Det fanns många stereotyper, och vi började arbeta med dessa stereotyper.

I dag, säger Nataliya, är dessa attityder mindre vanliga i Ivano-Frankivsk och stödet till internflyktingar har förbättrats drastiskt.

– Vi har lärt oss mycket av den situationen. Den här snabba responsen på behoven [av internflyktingar] beror också på att vi redan har varit i en liknade situation, säger hon.

Efter några månader av akut stöd och arbete med de humanitära behoven började D.O.M.48.24 långsamt återvända till sitt vanliga arbete med fokus på kvinnors rättigheter och våld mot kvinnor. Just nu försöker organisationen utveckla kvinnorörelsen i regionen i samarbete med aktivister och flera andra lokala kvinnorättsorganisationer.

För Nataliya bygger arbetet för att stötta internflyktingar i Ukraina och hennes kamp för kvinnors rättigheter på samma grund: de har sina rötter i hennes personliga erfarenhet, vilket är det som håller henne igång.

– Mina behov kan vara annorlunda än en annan persons – men om jag kan titta in i mig själv för att förstå mina behov, vad det är som har drivit mig, så kan jag förstå andra människors behov.