”Vi vet vad krig är, vi vill alla ha fred”

Det är trångt och svettigt i klassrummet, som idag förvandlats till kök. Några av byns kvinnor kavlar deg som blir till köttfyllda knyten, en lokal variant av den georgiska dumplingen khinkali.

Den vedeldade kaminen hostar ut rök och fler och fler kvinnor fyller rummet. De kommer från staden Akhaltsikhe och kringliggande byar på landsbygden i sydvästra Georgien, men lever åtskilda på grund av en skarp osynlig gräns. Hälften är etniska georgier och hälften är etniska armenier.

– Att inte träffas skapar rädsla och ett vi och dom-samhälle, vilket är en grogrund för konflikt, menar Marina Modebadze, ordförande för Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation Democrat Women’s Organisation (DWO), och arrangör till dagens möte, kallat ”En dag utan problem”.

Marina Modebadze menar att splittring kan utnyttjas politiskt och pekar på situationen i Abchazien och Sydossetien, de båda utbrytarregionerna som varit föremål för flera krig.”

Medan khinkalin, ostbrödet och andra lokala läckerheter tillagas samlas vi i ett annat klassrum i skolbyggnaden i Benara, en by som bebos av etniska georgier.

”Vi är inte samma, men vi är jämlika”

– Idag ska vi vila från problem och jag hoppas att relationerna ni bygger här kommer bli djupare och djupare. När vi lär känna varandra blir nationalitet ointressant. Vi är inte samma, men vi är jämlika, inleder Marina inför de omkring 25 deltagarna.

Att främja dialog över konfliktgränser är en grundsten i alla regioner Kvinna till Kvinna arbetar i, inte minst i Södra Kaukasien. Kvinnoorganisationerna som skapar mötesplatser arbetar mycket med att bygga upp förtroende, för att kvinnorna ska kunna lita på att de kan vara sig själva och säga vad de tänker utan att det slår tillbaka mot dem.

Den lite avvaktande stämningen blir snart familjär och bullrig.

– Ni är alla inbjudna till vår by, säger en kvinna.

Sedan ställer sig deltagare upp en efter en och berättar om en vanlig dag i sin by. Skämten haglar och skratten dånar. En kvinna sjunger en armenisk folksång, en annan spelar en georgisk visa på ukulele.

Att ta bort barriärer 

Efter ett par timmar är maten klar och mötet avrundas. Gruppen sätter sig i en ring. Marina frågar var de känner sig mest bekväma, i ringen eller som de satt innan, bakom bänkar. Kvinnorna föredrar att sitta i en ring.

”Det är för att det inte är några barriärer mellan oss nu. Det är det vi ska göra här, ta bort barriärer”, säger Marina Modebadze.

”Jag har redan fått nya bekanta, jag behöver verkligen en dag utan problem”, säger en deltagare.

”Vårt liv är likadant varje dag, det här var något annat, tack för det. En väldigt trevlig dag”, säger en annan.

Isolation när minoritetsgrupp utgör majoriteten

Armenier är en minoritetsgrupp i Georgien (5,7 %), men i regionen Samtskhe-Javakheti, där vi befinner oss, är de i majoritet (55 %). Gruppen benämns som armenier trots att de är georgiska medborgare och ofta bosatta i Georgien sedan generationer tillbaka. Att de flesta armenier har begränsade kunskaper i georgiska gör regionen mer isolerad än andra svåråtkomliga delar av landet.

Länge stod en rysk militärbas för en stor del av arbetstillfällena och den ryska rubeln var den dominerande valutan. Armeniskans ställning som minoritetsspråk i förhållande till integrationssatsningar för att öka kunskaperna i georgiska har varit källa till politisk konflikt.

Från regeringshåll tar man nu, efter årtionden av isoleringspolitik, ett ökat ansvar för integration och minskad isolering. Bland annat har man förbättrat vägarna till regionen, utökat språkundervisning till armenier, och infört kvotering och språkstöd på landets universitet för att öka andelen studenter ur etniska minoriteter.

”Att bygga fred är att behålla fred”

Samtidigt fortsätter DWO outtröttligt att skapa mötesplatser för att öka tilliten mellan georgier och georgiska armenier, som en del av ett långsiktigt konfliktförebyggande arbete som Kvinna till Kvinnas stött sedan 2002.

– Vi vet vad krig är. Vi vill alla ha fred. Att bygga fred är att behålla fred, efter en konflikt är det mycket svårare, menar Marina.

Emma Söderström