#MeToo i världen – fem år av förändring och motstånd på sociala medier

Det var den 15 oktober 2017 som den amerikanska skådespelaren Alyssa Milano publicerade en tweet där hon bad alla kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier att svara henne med orden ”me too”. Uppmaningen blev viral och hashtaggen #MeToo kom att spridas över hela världen. Begreppet hade myntats redan elva år tidigare av den amerikanska kvinnorättsaktivisten Tarana Burke för att belysa framför allt svarta flickors utsatthet i USA.

I flera länder uppstod regionala varianter av uppropet efter det stora genomslaget år 2017. En tunisisk MeToo-rörelse startade efter att en tunisisk parlamentsledamot anklagades för att ha sexuellt trakasserat en skolflicka. Kvinna till Kvinnas partnerorganisation Aswat Nissa var drivande i kampanjen som spelade en avgörande roll i att få mannen dömd till ett års fängelse. Aswat Nissa startade en Facebookgrupp under hashtaggen #EnaZeda, tunisisk arabiska för ”jag med”. I gruppen kan alla som har utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp dela sina erfarenheter och #EnaZeda har bidragit till att bryta upp tystnadskulturen kring sexuellt våld i Tunisien och visa förövare att de inte längre kommer undan.

Ett historiskt ögonblick

2021 svepte en #MeToo-våg över större delen av Västra Balkan. Den startade när den serbiska skådespelerskan Milena Radulović anmälde sin tidigare gymnasielärare, en känd producent, för övergrepp. Det fick många flickor och kvinnor att våga berätta om sina egna erfarenheter av övergrepp och trakasserier under hashtaggarna #nisisama (du är inte ensam) och #nisamtrazila (jag bad inte om det).

Ett annat land som fått sin egen #MeToo-rörelse är Georgien. Den georgiska versionen av #MeToo startade så tidigt som 2016 när journalisten Tatia Samkharadze inledde ett civilmål mot sin före detta chef, som hon anklagade för sexuella trakasserier. Vid den tiden hade Georgien ingen lag som gav personer utsatta för sexuella trakasserier juridisk upprättelse och kompensation. Trots detta använde domstolen en progressiv tolkning av den existerande lagen och Samkharadze vann i både den första instansen och i hovrätten.

Fler och fler kvinnor började berätta om sina erfarenheter av sexuella trakasserier och fler fall kom in till den georgiska institution som övervakar efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Georgien.

– 2019 blev sexuella trakasserier äntligen klassificerat som en form av diskriminering i Georgien, vilket innebär att utsatta nu kan söka rättvisa framför en domstol, få kompensation och ställa förövare till svars. Innan detta var sexuella trakasserier på arbetsplatsen olagligt, men det medförde inget straff. Det här var ett historiskt ögonblick för den georgiska kvinnorättsrörelsen, berättar Konul De Moor, programhandläggare på Kvinna till Kvinnas kontor i Tbilisi.

Exkludering och stigma

#MeToo kan ses som en del av en större rörelse där relaterade och oberoende initiativ startat både innan och under det uppmärksammade uppropet år 2017. Till exempel fortgår Burkes arbete än och har fått ett ökat stöd av hashtagens genomslag.

I andra delar av världen, framför allt i Afrika söder om Sahara, har #MeToo inte fått samma genomslag. En delförklaring kan vara att uppropet betraktats som västcentrerat och otillgängligt då det blev världskänt genom välbeställda, vita kvinnor inom den amerikanska underhållningsbranschen med stora offentliga plattformar. Andra förklaringar kan vara att stigmat kring att berätta eller anmäla ännu är för stort, liksom att rättsväsendet i många länder inte står på den utsattas sida.

Förändring pågår

Däremot har flera andra och liknande initiativ uppstått ur den regionala kontexten. I Sydafrika startade kampanjen #EndRapeCulture 2016, i Kenya drevs kampanjen #MyDressismyChoice några år tidigare och i Senegal startade två unga kvinnor #Nopiwouma (”jag tänker inte hålla tyst” på wolof) för att utmana landets tystnadskultur och patriarkala normer.

#MeToo har bidragit till att synliggöra det stora och globala problem som sexuella trakasserier och övergrepp utgör. Men dess spridning och brist på spridning har också visat att det behövs ännu mer arbete för att rörelsen ska bli inkluderande och relevant för alla kvinnor. Många utsatta lever ännu i tystnad och för alla finns inte möjligheten att dela sina erfarenheter offentligt. När fem år nu har gått sedan uppropet startade kan det peka ut en riktning framåt.