“Krig är männens spel”

Hon var 32 år när kriget bröt ut. Som ung kvinna möttes journalisten Radmila Žigić av misstro när hon sa att hon ville bevaka kriget.

– Jag ansågs inte vara trovärdig. Jag var ung, kvinna och såg dessutom bra ut om jag får säga det själv. Andra såg mig bara som ett objekt, säger Radmila.

Men Radmila var fast besluten att visa vad hon gick för. Hon tog sig till krigets frontlinje och besökte skyttegravarna för att samla in berättelser från soldater.

– Jag ville visa att jag kunde vara lika modig som en man; dumt, jag vet, men det var så jag kände då. Jag drack kaffe med soldater, frågade dem om deras liv och erfarenheter. Hur det var att plocka upp en pistol och gå ut i krig och lämna sin familj. När jag kom tillbaka, och var vid liv, hade jag lyckats chocka branschen tillräckligt och bli erkänd, säger Radmila.

Startar en oberoende tidskrift

Vid den tiden bodde Radmila i ett område som kontrollerades av serbiska styrkor. Hon var inte intresserad av att skriva för statlig media, under uppsikt av Republika Srpska, eftersom den var fylld av krigspropaganda.

– Jag ville skriva om frågor som korruption och etnisk rensning. Brott som jag bara hade hört talas om men som tur var aldrig upplevt själv. Men det spelade ingen roll att jag skrev de berättelserna, jag hade ingenstans att publicera dem, säger Radmila.

Efter ett år fick hon kontakt med två manliga kollegor som kände likadant och tillsammans bestämde de sig för att starta en ny, oberoende tidskrift.

– Det var den första oppositionella tidningen i Republika Srpska. Och vi hade en stor läsekrets. Men ett år senare belades vi med arbetsförbud av myndigheterna. De sa till oss att vi skulle dödas om vi inte lydde. Under två år efter det vågade ingen kollega från statlig media ens prata med mig, säger Radmila.

Engagerar sig i kvinnorörelsen

I dag jobbar Radmila inte längre som journalist. I stället driver hon kvinnorättsorganisationen Lara Foundation som arbetar för att skydda kvinnor från våld och stärka deras position i samhället och politiken. Lara Foundation har varit partnerorganisation till Kvinna till Kvinna sedan 1998 och är verksamma i staden Bijeljina, nordost i Bosnien-Hercegovina.

Genom sitt journalistiska arbete hade Radmila haft möjlighet att träffa kvinnor från kvinnorörelsen och icke-statliga organisationer och blivit väldigt imponerad av deras arbete.

– Jag kände att jag ville använda min plattform som känd journalist för att stärka kvinnors rättigheter. När jag träffade aktivisten Mara Radovanović blev jag helt tagen av hennes energi. Hon föreslog att vi skulle starta en upplaga av den tidning jag arbetade på då, helt dedikerad till kvinnor. Ur det föddes idén att starta en organisation tillsammans, säger Radmila.

1998 blev hon en av Lara Foundations grundare och sedan fortsatte engagemanget att växa.

Grävande journalistik om människohandeln

Ett tag trodde Radmila att omfattningen av hennes arbete med Lara Foundation skulle bestå av att ge ut tidningens specialupplaga för kvinnor (som faktiskt stöttades finansiellt av Kvinna till Kvinna). Men ett grävande reportage tog henne närmre en annan mörk sida av kriget.

– Jag hade lagt märke till att nya anläggningar som kallades ”nattklubbar” dök upp här och var. De hade ganska aggressiv reklam med kvinnor som dansade på stänger. Jag ville veta vad det handlade om, säger Radmila.

En vän som arbetade på polisen berättade i förbifarten för henne att kvinnorna som arbetade på klubbarna var inblandade i prostitution. Samt att några av kvinnorna, som främst kom från Ukraina, Rumänien och Ryssland, hade tvingats eller lockats dit och fått sina pass beslagtagna.

– Jag var i chock. ”Men det här är ett brott”, sa jag till honom. Det som nästan var mest chockerande var att han sa det som att det var något helt naturligt, säger Radmila.

Polisen, som märkte hur upprörd hon blev, försäkrade henne om att kvinnorna hade återförenats med sina familjer. Men Radmila bestämde sig för att undersöka saken själv.

– Jag ville ta reda på sanningen och bekräfta om dessa kvinnor verkligen hade blivit utsatta för trafficking. Jag lyckades hitta bevis redan 1998, när en källa inom polisen berättade att det på en av nattklubbarna fanns sex kvinnor som tvingats in i prostitution, säger Radmila.

Hon begärde ut dokument från lokala myndigheter som hade varit i kontakt med kvinnorna och upptäckte att ärendet mycket riktigt var välkänt inom både polisen och åklagarmyndigheten. Under ett par dagar satte hon ihop ett reportage för att publicera i tidningen. Kvällen innan det skulle gå i tryck fick hennes chefredaktör ett samtal. Det var en av klubbägarna som hade blivit förvarnad och försökte stoppa publiceringen. Men Radmila och hennes redaktör lät sig inte stoppas.

Skyddat boende för utsatta kvinnor

Radmila och medgrundaren Mara arbetade hårt med att sprida artikeln. De använde sin nyetablerade organisation Lara Foundation för att synliggöra vad som pågick och kom i kontakt med människorättsorganisationen Human Rights Watch. Vid den tiden arbetade Human Rights Watch med att ta fram en rikstäckande statlig rapport om kvinnor som utsatts för människohandel. Radmila och Mara citerades och rapporten kom fram till att uppskattningsvis minst 2 000 kvinnor hade fallit offer för människohandel i Bosnien-Hercegovina vid den tiden.

– Det var så det blev en världsnyhet, berättar Radmila. Och jag måste säga att Mara var väldigt modig; hon tog med sig internationella journalister in på nattklubbarna så att de med egna ögon kunde se vad som pågick.

Inte långt därefter, år 2000, öppnade Lara Foundation ett skyddat boende för kvinnor som blivit utsatta för trafficking och lyckats fly. Inom kort hade de 40 kvinnor på boendet.

– Vi fick höra deras berättelser om vad som egentligen försiggick på de där nattklubbarna. Genom det kunde vi byggde upp de argument vi behövde för att kämpa för deras rättigheter och det var så vi skapade vår första kampanj: ”Stoppa det moderna slaveriet”. Folk visste att vi talade sanning, eftersom vi hade direktkontakt med kvinnor som blivit utsatta.

Hotad av ägarna

Kampanjen var framgångsrik och ledde till slut att de lokala myndigheterna fattade ett beslut om att ingen mer nattklubb skulle få tillstånd att öppna.

– Det var vår första framgång och det gav oss verkligen luft under vingarna. Det stärkte oss att fortsätta kampen, och det behövdes, för då var det verkligen mörka tider. Människor kände sig hjälplösa och att kämpa kändes ibland meningslöst. Men vi visade alla att vi kunde göra skillnad, säger Radmila.

Men att arbeta mot nattklubbsägarna och människohandlarna var farligt. De ville stoppa Radmila och Mara som fick ta emot många hot.

– Visst var vi rädda, men vi lät aldrig det stoppa oss. Vi försökte vara så synliga som möjligt med vårt arbete, i hopp om att om allmänheten kände till oss så skulle vi vara skyddade, säger Radmila.

Förövare fortfarande fria

Allteftersom de fortsatte att arbeta med att stoppa trafficking fortsatte hoten att komma. Men Radmila var inställd på att försöka få ägarna dömda för sina brott.

– I flera år arbetade jag med att stötta kvinnor att vittna mot ägarna till nattklubbarna och deras personal. För vi behövde vittnen som berättade om vad de blivit utsatta för, säger Radmila.

Det räckte tyvärr inte alltid för att få en fällande dom. En av ägarna, som personligen hotat Radmila, går fortfarande fri än i dag.

– Han bor här i Bijeljina. När vi möts på gatan låtsas han bara som att inget av det här har hänt, säger Radmila.

Nattklubbarna fanns över hela Bosnien-Hercegovina. Efter kriget var landet splittrat med svaga institutioner och laglösheten som rått under kriget var svår att få bukt med. Nattklubbarna var särskilt frekventa i Bijeljina som ligger nära gränsen till Serbien och Kroatien.

– På sätt och vis var Bijeljina en transitväg för illegal prostitution. Det var hit kvinnor från olika delar av världen fördes för att säljas vidare till andra delar av landet, förklarar Radmila.

“Krig är männens spel”

Efter att ha genomlevt ett krig, och kämpat för kvinnors rättigheter alltsedan dess, är Radmila väl bekant med de olika former av våld som kvinnor utsätts för till följd av krig och konflikt.

– På sätt och vis har det inte ändrats på 30 år. Även om alla krig är olika, i den meningen att de utspelar sig i olika sammanhang och med olika kulturell bakgrund i världen, tror jag att de problem kvinnor möter är väldigt lika. Eftersom krig är männens spel. I en väpnad konflikt ändras könsrollerna, oavsett hur jämställda man var innan. Så fort kriget bryter ut blir män viktigare än kvinnor, för oftast är det männen som bär vapnen, säger Radmila.

Hon lyfter fram filosofen Simone de Beauvoirs tanke om att i krig eller konflikt anses den som tar liv vara viktigare än den som skapar liv.

Våldet mot kvinnor fortsatte

Efter kriget i Bosnien-Hercegovina blev kvinnor fråntagna sina rättigheter. Män som varit aktiva soldater omhändertogs av landet, men kvinnor hamnade på efterkälken. Och våldet mot kvinnor fortsatte och granskades inte tillräckligt.

– Krig leder till ökat våld mot kvinnor i alla dess former. Direkt efter kriget kämpade vi hårt för rättigheterna för de kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Men när det gällde brott som utlöstes av posttraumatiskt stressyndrom hos soldater, som var en direkt orsak till våld mot kvinnor och barn, agerade vi inte snabbt nog, säger Radmila.

Under och efter ett krig finns det också en hel del vapen i omlopp. Detta leder till fler mord, inte minst mord på kvinnor. Våldet i hemmet blev mycket dödligare.

– Det tog oss, i kvinnorörelsen, tid att lägga alla pusselbitarna. Att inse att det här problemet var direkt kopplat till den stora mängd vapen som fanns tillgängliga och att posttraumatiskt stressyndrom var en av grundorsakerna, säger Radmila.

Krigspolitiken

Att bygga upp ett samhälle igen efter ett krig är inte lätt. Människor har förlorat sina jobb, är traumatiserade och har djup misstro mot varandra. Att skipa rättvisa och dela ut skadestånd är långsamma processer.

– Det tog oss lång tid att se till att kvinnor som utsatts för sexuellt våld under kriget fick upprättelse. Det var också svårt att uppmuntra kvinnor som våldtagits att berätta. Det är fortfarande väldigt svårt, än i dag, säger Radmila.

Hon skakar sakta på huvudet.

– Det är hemskt att krigspolitiken, att krig anses vara ett medel för att lösa politiska frågor, fortfarande finns kvar. Krig är på sätt och vis politikens nederlag.

Kvinna till Kvinna har arbetat för kvinnors rättigheter i Bosnien-Hercegovina sedan 1993. Kriget i Bosnien-Hercegovina tog visserligen slut 1995 men lämnade ett samhälle i spillror efter sig. På pappret är jämställdhetslagstiftningen progressiv men i verkligheten implementeras inte alla lagar. Kvinnor tjänar mindre pengar och det finns alltför få kvinnor på beslutsfattande positioner i politiken. Våld mot kvinnor är också utbrett. Den bosniska kvinnorörelsen arbetar för att främja fred, att förövare av krigsförbrytelser ska hållas ansvariga och att våld mot kvinnor ska stoppas. Kvinna till Kvinna stödjer flera partnerorganisationer som arbetar för ett mer jämställt samhälle.

Läs mer om vårt arbete i Bosnien-Hercegovina här.