FN tar inte kvinnors säkerhet på allvar

I år är det 16 år sedan FN:s säkerhetsråd tog det första beslutet (resolutionen) om jämställda insatser i arbetet med konflikter. Den resolutionen heter 1325 och har sedan följts av ytterligare sju stycken. Den senaste, kallad 2242, antogs i höstas.

– Resolution 2242 trycker än en gång på att jämställdhet och fredsinsatser måste gå hand i hand. Den kom till efter att en FN-studie presenterats som visade stora brister inom det egna arbetet. Tyvärr är det långt kvar innan FN:s fredsbevarande insatser och stödet till utveckling når både kvinnor och män, och tar kvinnors säkerhetsbehov på allvar. Exempel på frågor om säkerhet som lätt glöms bort är lagstiftning mot barnäktenskap och mot genusbaserat våld, att kvinnor tryggt ska kunna anmäla brott till polisen, att de som begått sexuellt våld i konflikt ska ställas inför rätta och att överlevarna ska ges upprättelse och kompensation, säger Disa Kammars Larsson, Kvinna till Kvinnas rådgivare för policy och påverkan.

I slutändan handlar det om pengar

Resolution 2242 beskriver därför hur FN måste förändra sin organisation. Till exempel slår den fast att alla höga chefer från och med nu ska utvärderas utifrån hur de arbetat med jämställdhet. Glädjande besked kan tyckas, men som vanligt handlar det i slutändan om pengar.

– Resolutionerna är viktiga beslut, men bristen på finansiering är en stor anledning till att de hittills fått ganska lite genomslag. Till exempel går i nuläget bara 6 procent av allt bilateralt bistånd till så kallade sviktande stater till projekt som har jämställdhet som mål. Tittar man enbart på området fred och säkerhet är siffran endast 2 procent! Trots att det vid det här laget inte råder någon tvekan om att stödet till kvinnor är grundläggande för att skapa fred.

Förutom försöket att styra upp FN, finns det något mer i 2242 som skulle kunna vara till hjälp för kvinnorättsförsvarare?

– Det finns några saker som är principiellt viktiga, som att 2242 förtydligar att ett jämställt fredsarbete handlar om mänskliga rättigheter, det är alltså inte ”bara en kvinnofråga”. 2242 lyfter också fram det civila samhället mer, att kvinnoorganisationer har en viktig roll i fredsbyggande arbete, för demokrati och mot våldsbejakande extremism.

Samtidigt är fokuset på just våldsbejakande extremism något som oroar de kvinnorättsförsvarare vi samarbetar med.

– Å ena sidan menar de att det absolut krävs brådskande insatser mot extrema gruppers grymheter och förföljelser. Å andra sidan är de rädda för att det statligt sanktionerade våld som många civila och aktivister utsätts för, samtidigt inte får samma uppmärksamhet. Liksom det faktum att flera länder nu har lagar som går ut på att misstänkliggöra civilsamhället och kvinnors aktivism och som har lett till att aktivister fängslas och organisationer förbjuds att ta emot internationell finansiering.

Våld från flera håll

Även Sverige har direkt koppling till problemet med att bara se en sida som förövare.

– När Sverige skickade militärer till Irak för att vara stöd i kampen mot IS, påpekade Kvinna till Kvinna att de shiitiska milisgrupper som den irakiska regeringen använder mot IS också är mycket konservativa och bland annat har hotat kvinnoorganisationer vi stödjer. Det är viktigt att vara medveten om våldet från alla håll, säger Disa Kammars Larsson.

Malin Ekerstedt