Swisha en gåva till 90 18 003 Swish

Kvinna till Kvinnas rådgivare om utvecklingen i Afghanistan

Efter att talibanerna tagit makten i Afghanistan har kvinnorna nästan försvunnit från gatorna i Kabul och andra stora städer. Försäljningen av burkor lär ha gått upp med 400 procent. Vilken framtid väntar nu Afghanistan? Hur blir livet för kvinnor och flickor, och vad är läget för Afghanistans kvinnorättsförsvarare som nu fruktar för sina liv?

  • Men hur kunde det internationella samfundet lämna Afghanistan kvinnor och flickor i sticket på det här sättet?

    – I ”berättelsen” om kriget i Afghanistan har kvinnor och flickor varit väldigt närvarande som symbol (och i verkligheten) hela tiden. Att rättfärdiga en invasion med skydd av mänskliga rättigheter kan man också se ur ett bredare perspektiv där det har hänt flera gånger, ofta från USA:s håll. Men oavsett om tror att det har varit genuint eller inte så kan man ju konstatera att den typen av ”krig för mänskliga rättigheter” fungerar inte. Vapen är inte det som bygger en demokrati.

    Man ska kanske inte se det så svart-vitt. Man överger Afghanistans kvinnor och flickor nu, de senaste 20 åren har ju präglats av en militär ockupation och ett militärt våld som har omöjliggjort demokratibyggandet och byggandet av mänskliga rättigheter från det egna landet och det egna folket, säger Klara Backman.

    – USA lämnade med full vetskap om vad det här skulle leda till, säger Jessica Poh Janrell.  Alla är chockade över hur det hände och hur snabbt det gick, men att talibanerna skulle ta över makten när USA lämnade visste de flesta att det skulle ske. Så USA har lämnat med öppna ögon för vad det här kommer att innebära för Afghanistans kvinnor och flickor. Så än en gång så ser vi att kvinnor och flickors liv och rättigheter är inte viktiga och prioriterade av stormakterna när det väl gäller. Kvinnors och flickors situation användes för att sälja in den här invasionen från början. USA:s First Lady Laura Bush och Storbritanniens ”first lady” Cherie Blair var ute och talade om vikten av att stå upp för kvinnors rättigheter för att skapa folklig opinion för den här invasionen. Under de första åren av kriget så spenderade USA väldigt mycket bistånd i Afghanistan för att bidra till landets utveckling, till flickor utbildning t.ex. Men under de sista åren har biståndet stryps.

    Och nu när USA drar sig ur, så är det som att USA aldrig har sagt att de såg det som sin uppgift att stå upp för kvinnors rättigheter, eller ens demokrati. Om man lyssnar på Joe Bidens tal från häromdagen när Kabul föll, så säger han att ”vårt uppdrag var aldrig att bidra till att bygga en nation eller en demokrati, utan att sätta dit de som attackerade oss 11/9.”

    – Det fortsatta utnyttjandet av kvinnors rättigheter som en slags symbol har ju fortsatt ända fram till idag. Det har varit viktigt för Nato-insatsen att kunna visa upp numerära resultat, att öka antalet kvinnliga poliser till exempel. Vi har också hört journalisten Najwa Alimi beskriva hur hon och andra kvinnor uppmuntrats av USA och dess allierade att ta den typen av yrken, synas i tv och media och sätt vara symboler för den här positiva förändringen för kvinnors rättigheter. Men från den hemliga ort där hon nu gömmer sig för talibanerna så pratar hon om den besvikelse hon känner över att ha blivit övergiven av det internationella samfundet. Så jag kan förstå om engagemanget för kvinnors rättigheter upplevs som ytligt för afghanska kvinnor och kvinnorättskämpar.

  • Fanns det aldrig någon äkta politisk vilja från det internationella samfundet att stödja kvinnors och flickors rättigheter? Hur kan man ändå fortsätta hjälpa landets kvinnor och flickor?

    – Många av de biståndsinsatser som har gjorts har ändå varit äkta och genuina i att man velat stödja kvinnors och flickors rättigheter, och säkerställa att som har ett bättre liv. Sverige har gett väldigt viktigt bistånd till sådant. Här är det viktigt att Sverige gör det man säger att man ska göra – att man fortsätter att ge bistånd till organisationer som jobbar inne i Afghanistan och kan fortsätta stötta lokalbefolkningen. Och att andra länder också gör det. Tyvärr gick många länder gått ut och sa att de skulle strypa biståndet till Afghanistan, och det skulle bli en katastrof. Som tur är verkar det som datt vissa vänder nu, och svänger i frågan. För 2 veckor sedan meddelade Storbritannien att man skulle skära ner sitt bistånd med 75 procent, men nu har man häromdagen istället sagt att man kommer att dubbla det.  Vi får hoppas att fler länder går den vägen, och inser att de kan inte överge folket i Afghanistan utan måste hitta vägar in för att ge bistånd och stötta befolkning, säger Jessica Poh Janrell.

    – Omvärlden måste finnas kvar, inte minst FN för att kunna ge humanitärt stöd. Det är idag en 1/3 av folket i Afghanistan hotas av hungersnöd.  18 miljoner människor behövde humanitär hjälp, redan innan de senaste striderna och talibanernas maktövertagande.

    – I det bredare biståndet förstår jag att man kan få en ryggmärgsreaktion när det kommer till det bredare utvecklingsbiståndet som går till offentlig sektor, att inte en krona ska gå till talibanerna. Men samtidigt är det så pass mycket vård och skolor som helt förlitar sig på bistånd i Afghanistan, så jag tror att den typen av löften, eller hot, kan bli svåra att leva upp till om man samtidigt vill kunna erbjuda nån slags basal samhällsservice till det afghanska folket, säger Klara Backman.

    – Dom som stannar nu och fortsätter att ha representation i Kabul och i Afghanistan, det är Kina och Ryssland. Och dom kommer inte att sätta press på regimen att bry sig om kvinnors och flickors rättigheter. EU:s utrikesministrar har tagit fram en deklaration nyligen som säger att allt framtida EU:s bistånd till Afghanistan kommer att vara villkorat med att regimen respekterar mänskliga rättigheter, kvinnors och minoriteters rättigheter. Och att kvinnor ska ha plats i fredsförhandlingarna. Vi får hoppas att EU kan stå fast vid det här, och använda trycket de har så mycket som möjligt, säger Jessica Poh Janrell.

    – Och när det kommer till att stötta de goda krafterna och civilsamhället i Afghanistan så har Kvinna till Kvinna länge drivit olika krav på hur biståndet måste bli bättre på att hitta vägar fram till människorättsförsvarare och kvinnorättsförsvarare i repressiva kontexter (i diktaturer, där civilsamhället i princip är förbjudet, där mottagare av utländska pengar ses som spioner osv.) Att sätta upp smartare system och kanaler för att få fram medel, och våga ta större risker i det arbetet. För nu när man hör rösterna från afghanska kvinnor så blir det ju tydligt att de är de som tar de stora riskerna, inte biståndet, säger Klara Backman.  

  • Kvinna till Kvinna – och många andra - har krävt att Sveriges feministiska regering ska hjälpa just kvinnorättsaktivisterna eftersom de nu riskerar att mördas eller på annat sätt bestraffas av regimen. Varför är vi så måna om att just den här gruppen ska få skydd?

    – Dessa kvinnor är trots allt de som tagit de stora riskerna. Vi har kanske ibland hejat på dem med en slags naivitet, eller inte tagit ansvar för vilka risker de faktiskt har tagit när de arbetat för kvinnors rättigheter. Och nu lämnar vi dem åt sitt öde och många riskerar att bli avrättade eller bestraffade av talibanerna. Det minsta vi kan göra är ju såklart att försöka hjälpa dom ut ur landet, som har offrat så mycket och tagit så många risker för kvinnors rättigheter genom åren. Flera länder har sagt att de kommer att prioritera att få ut kvinnorättsförsvarare och människorättsaktivister, och vi hoppas att Sverige också kommer att agera utifrån den linjen, säger Jessica Poh Janrell.

  • Om kvinnorättsförsvararna försvinner från Afghanistan, vem ska då göra jobbet inne i landet?

    – Man måste såklart göra både och. När vi pratar om kvinnorättsförsvarare generellt brukar det oftast vara aktivister, journalister, advokater, människor som jobbar med fredsbyggande. Men i Afghanistan har det ju också handlat om t.ex. barnmorskor och lärare, kvinnor som riskerat livet för att kunna ge vård till kvinnor och arbeta i skolor där flickor går. De är ju också under hot nu. Och självklart är det jätteviktigt att lärare och vårdpersonal finns kvar i Afghanistan, och att det också pågår ett långsiktigt arbete för att göra situationen bättre i landet. Diasporan kommer att vara jätteviktig, men vi måste etablera ett långsiktigt arbete för förändring i även i landet, säger Klara Backman.

  • Vad gör egentligen en kvinnorättsförsvarare?

    – Det är egentligen alla som jobbar för kvinnors och flickor rättigheter och för jämställdhet. Det kan vara allt ifrån kvinnor som arbetar väldigt praktiskt med att hjälpa andra kvinnor att fly från våldsamma relationer, till aktivister som kräver bättre lagstiftning för kvinnors rättigheter, eller kvinnor som sprider kunskap och information i samhället. Vad de fokuserar på är såklart beroende på var de befinner sig, och vad som är viktigt för dem där och då. Om det är genusbaserat våld, aborträtt, flickors rätt att gå i skolan beror på kontexten. Och vilket utrymme de kan ta är också väldigt beroende på kontext, säger Jessica Poh Janrell.

    – I Afghanistan så har många aktivister och organisationer gjort ett väldigt viktigt arbete med att runt om i landet att göra kvinnor medvetna om att de har rättigheter och stärka kvinnor, ofta i direkt konflikt med talibanernas agenda. De har varit otroligt modiga i att göra sig själva till måltavlor för talibanerna genom att vara högljudda feminister, säger Klara Backman.

    – Kvinnorättsförsvarare är de som finns i det egna samhället, som vet exakt vad det är för utrymme de kan ta, vilka frågor de kan driva, hur långt de kan driva dem och vad det kommer att innebära för risker. Det är de som kan göra det långsiktiga arbetet för jämställdhet i ett land. Vi vet att forskning visar att ett lands jämställdhet och är helt avgörande av att man har en stark och oberoende kvinnorörelse. Det lokala engagemanget, kvinnor som kan sitt samhälle, och som kan jobba långsiktigt och på sitt sätt, det är det som verkligen skapar förändring. Och det är det som är kvinnorättsförsvarare gör, säger Jessica Poh Janrell.

  • Kan man gå så långt som att säga det går inte få till kvinnors rättigheter utan en kvinnorörelse?

    – Det beror väl lite på vilken typ av rättigheter man pratar om. Man kan få till en numerär förändring, och öka antalet kvinnor på olika positioner. Men en genuin samhällsförändring måste ändå ske med majoriteten av folket i ryggen, och det kan bara ske genom någon slags massrörelse, säger Klara Backman.

  • Hur skiljer det sig att vara kvinnorättsförsvarare i Afghanistan i jämförelse med andra delar av världen, gör de ungefär samma saker – lever de under samma typ av hot?

    – Det vi ser i Afghanistan nu är en slags grotesk snabbspolning av hur utsatta de som kämpar för mänskliga rättigheter inklusive kvinnors rättigheter blir, när en totalitär regim tar makten. Från ena dagen till den andra måste de gömma sig i sina hem, börja klä sig annorlunda, i både massmedia och på stan i Kabul så bokstavligen raderas bilder på kvinnor. Najwa Alimi beskrev det som slutet på den moderna afghanska kvinnans existens. Så det är extremt och helt fruktansvärt det vi ser nu. Så det är vanskligt att jämföra med andra länder. I andra länder när vi ser att det sker en backlash mot kvinnors rättigheter, eller polariserande utvecklingar med både framsteg och bakslag, så sker det ju mycket mer smygande. Olika tecken på samhällsutveckling som vittnar om att konservativa ideal vinner mark, att våldet mot feministiska aktivister ökar här och där, att språkbruk förändras.

    – Man kan inte säga att det finns krafter som är lika kvinnofientliga som talibaner i alla länder. Däremot måste kvinnorättsförvarare överallt, i alla länder inklusive Sverige, utstå hot, hat och våld, på grund av att de är feministiska aktivister. Om man har varit en frispråkig feminist så känner man igen sig i det. Och det är ju fruktansvärt deprimerande, men här finns ju också nyckeln till en global solidaritet och systerskap mellan feministiska rörelser. Att vi alltid står upp för de kvinnor som tystas och inte själva har en röst, säger Klara Backman.

    – Vi tog fram en studie för ett par år sedan med kvinnorättsförsvarare från olika delar av världen. Då uppgav 70 procent att de hade utsatts för hat och hot i offentligheten, 29 procent att de hade blivit mordhotade och 14 procent att de hade överlevt mordförsök. Det är var ett grupp kvinnorättsförsvarare som varit väldigt aktiva i sina samhället och stuckit ut hakan. Det säger något om att även om situationen just nu i Afghanistan är extrem, så tillhör det också vanligheterna för kvinnorättsförsvarare runt om i världen att de blir utsatta för hot och hat. Det är inget lätt jobb att ha på de flesta platser i världen, säger Jessica Poh Janrell.