Elias Fjellander: ”Anti-genusrörelsen ser rött när de tänker på RFSL”

Elias Fjellander är förbundsordförande för RFSL Ungdom – Sveriges enda barn- och ungdomsledda hbtqi-organisation som arbetar för mänskliga rättigheter för just den gruppen.

Hur märker du att anti-genusrörelsen växer i Sverige?

– Samma skeptiska inställning mot unga hbtqi-personer finns nu hos fler grupper än förut. Det är högerextremister, sådana som allmänt är emot hbtqi, islamister men sen är det också vissa delar av kvinnorörelsen. Dessa grupper hittar varandra numera och förenas i motståndet mot oss. Så var det inte för tio år sedan.

Kvinnoorganisationer, varför då?

– Det finns kvinnoorganisationer som tagit ställning mot att ändra till exempel juridiskt kön och som menar att våldsamma män kommer att byta kön och låtsas att de är kvinnor och därför inte kommer att straffas när de utövar våld. Alla kvinnoorganisationer driver förstås inte de här frågorna.

Elias tar ett exempel på anti-genusrörelsens aktiviteter och berättar att det blev ett stort drev kring RFSL:s och RFSU:s bok om hur man har ett bra sexliv om man har könsdysfori. Boken gavs ut för många år sedan, men fick uppmärksamhet på sociala medier 2021 och 2022. Då började högerextrema kretsar skriva att organisationerna indoktrinerade barn att bli trans.

– Det finns en tydlig falang av anti-genus och anti-trans, som inte tror att det finns något sådant som könsidentitet. De anser att det är vi som bedriver omvändelseförsök, att vi lurar ”friska” heterosexuella barn att bli trans. De menar till och med att sexualupplysning är ”sexualisering av barn”.

Organisationer som motarbetar mänskliga rättigheter och begreppet genus, de ser rött när de tänker på RFSL, säger Elias. Ett tydligt exempel är när organisationen har information om hbtqi i skolor.

– Här finns det en tydlig koppling till just skolan som våra motståndare gärna ger sig på, att vi på det sättet skulle indoktrinera barn till att bli homosexuella. I verkligheten handlar det bara om att upplysa vad hbtqi är.

Upplever du hat själv?

– Det är väldigt mycket hat, även riktat mot mig personligen i min roll som förbundsordförande. Ibland är det ganska utseendefixerat som påståenden att jag har fult hår eller tantiga skjortor. De ser rött om jag har typiska kvinnoplagg eftersom det innebär att jag bryter mot deras könsroller.

– Men det är ännu värre för kvinnor som är företrädare inom RFSL-sfären då de drabbas av patriarkala strukturer i samhället som också visar sig i kommentarer och hat på nätet.

Har du hotats i syfte att tysta dig?

– Jag har inte fått några uttalade hot som att ”jag ska komma hem till dig och klubba ihjäl dig”. Jag tror att det är för att jag är så ung, jag är 18 år.

Elias berättar att de också trakasserats av personer som är aktiva i NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) som har dykt upp på medlemsmöten, ställt frågor och filmat.

Har du avstått från att göra ditt jobb på grund av hat och hot?

– Ja, varje månad är det tillfällen då organisationen väljer att inte yttra sig. Vi på RFSL Ungdom avstår ofta från att publicera inlägg om transfrågor på torsdag eller fredag då vi annars blir sittande med kommentarer hela helgen.

Har det förändrats över tid?

– Ja, de senaste två – tre åren har vi fått göra säkerhetsbedömningar dagligen. Tidigare förekom det otrevligheter men inte hot och hat på det viset. Om nån skriker ”jävla bög” när vi har medlemsträff är det inte samma sak som att en högerextrem person står och filmar. Det första har minskat men det senare har ökat.

Vad skulle få dig att backa?

– Problemet är att civilsamhället saknar det rättsliga skydd som till exempel journalister har. Demokratilagstiftningen täcker journalister, politiker och kulturutövare men inte oss. Vi har avstått från medverkan i Almedalen i många år just på grund av hotbilden.

– Det värsta våldet för mig är ändå att dränkas i otrevliga kommentarer på nätet, att veta att telefonen är fylld med negativa kommentarer om en. Det är dränerande och en strategi som anti-genusrörelsen har för att trötta ut organisationer som vår.

Vad tror du händer framåt?

– Om man pratar med aktivister i Polen eller Ungern så bedömer de att vi i Sverige är tre – fyra år ifrån där Ungern är i dag. Det kan betyda att vi har hbtqi-fria kommuner i Sverige då. Jag orkar inte tänka på det och jag har inte tid att tänka på det.

Hur påverkas du privat?

– Jag avstår från saker i privatlivet och avstår från att åka kollektivt om jag har varit med i media. En gång när jag tog taxi och chauffören fick reda på vad jag jobbar med, skrek han på mig hela resan. Numera säger jag bara svepande att jag arbetar med mänskliga rättigheter.

Tror du att lagar och regeländringar kan försvåra ditt arbete framöver?

– Svårt att säga. Om det införs nya villkor kring hur demokratisk verksamhet ska byggas upp för att få ta emot bidrag och att man på så sätt ställer vissa utanför, så kan det innebära konkurs för hela eller delar av civilsamhället. Här tänker jag igen på vad som har hänt i Polen och Ungern.

Vad oroas du över?

– Jag är väldigt oroad för våra medlemmar runt om i Sverige. Det är svårare att vara öppet hbtqi i dag än för fem år sedan. Jag är otroligt rädd för att anti-genuskrafterna ska få politiskt fäste i Sverige, både vänster- och högerut. I SD är det redan tydligt.