Ukrainska kvinnorättsförsvaren: “Stöd den verkliga aktivismen i Ukraina”

Klockan var fem på morgonen den 24 februari när Ryssland invaderade Ukraina. En dag som Olga Nemanezhyna aldrig kommer att glömma.

– Jag befann mig i Kiev. Efter några dagar flyttade jag till mina föräldrars hem, i regionen kring huvudstaden. Där och då kändes det ganska tryggt. Vilket naturligtvis visade sig vara fel, eftersom nästan ingenting finns kvar där nu. Alla dessa städer och byar existerar inte längre, säger Olga.

En känsla av hjälplöshet

Olga bodde hos sina föräldrar i nästan en vecka. Genom sitt arbete som chef för kvinnorättsorganisationen Council of Women’s Initiatives hade hon fått många vänner och kollegor i Stockholm, som nu uppmanade henne att komma hit.

– Principiellt ville jag inte lämna Ukraina. Men jag kände att jag inte kunde göra någonting för att hjälpa till, jag bara stod där i huset. Jag försökte ha online-möten med våra olika partners, för att prata med politiker – för att sätta press på dem att påverka situationen. Jag pratade och pratade och skrev brev efter brev, berättar Olga.

Med hopp om att kunna bli mer effektiv i sitt påverkansarbete tog Olga beslutet att bege sig till Stockholm.

Långa och omänskliga timmar på tåget

En resa som hon gjort så många gånger förut, och som vanligtvis bara tar ett par timmar, tog nu fyra dagar.

– Jag behövde hjälp för att ta mig tillbaka till Kiev. Och sedan från Kiev till Lviv och från Lviv till Polen, till Stockholm. En vän från universitetet, som arbetar med humanitärt bistånd, sa till mig att jag behövde agera snabbt för att lämna landet.

Olgas vän fick tag på en bil och en förare som kunde ta henne till Kiev och tågstationen, där hon klev ombord ett tåg med destination Lviv.

– Tågresan var fullkomligt omänsklig. Jag har aldrig sett så gamla tåg i sovjetisk stil tidigare, jag visste inte att de fortfarande fanns. Och fyllda med alla dessa människor som hade förlorat precis allt. Det fanns ingen värme och det var tio minusgrader ute. Tågresan tog 13 timmar. Normalt tar det fem timmar att åka från Kiev till Lviv, berättar Olga.

Hissnande priser i Polen

När hon kom till Lviv blev Olga chockad över bristen på humanitär hjälp.

– Folk var nedkylda efter tågresan och det fanns ingenting på tågstationen, inte ens vatten. Jag försöker fortfarande ta reda på vad det kan bero på, säger Olga.

Hon lyckades säkra en plats på en buss till Warszawa och kunde så småningom få tag på ett flyg till Stockholm.

– Allt var fullbokat, boende, färjor, bussar. Priserna var helt galna, säger Olga.

Kvinnor riskerar sina liv

Sedan hon anlände till Stockholm den 13 mars, har Olga haft fullt upp med att ta så många möten hon kan, för att öka medvetenheten kring villkoren för de kvinnor som är kvar i Ukraina. Och vikten av att stödja lokala aktivister och organisationer.

– Det humanitära biståndet från stora organisationer når inte människor. Vi har aktivister som riskerar sina liv för att ta med sig paket med mat och medicin till människor som gömmer sig och inte har möjlighet att lämna skyddsrummen, säger Olga.

Hon fortsätter:

– Det är verkliga människors liv vi pratar om. Vi måste stötta aktivism, riktig aktivism, ekonomiskt. Speciellt kvinnor: för de är inte bara flyktingar. Det finns många kvinnor kvar i Ukraina som försvarar de människor som fortfarande befinner sig där. Vi glömmer lätt att prata om dessa starka, kloka och … modiga kvinnor. De är också hjältar.

Olga Nemanezhyna är grundare och chef för den ukrainska kvinnorättsorganisationen Council of Women’s Initiatives. Olga har studerat internationell ekonomi och blev aktivist år 2014. Sedan dess har hon arbetat med kvinnor över hela Ukraina och startat olika projekt för att stödja kvinnors initiativ och ledarskap på lokal nivå.