Mötet som blev en väckarklocka

Det var i februari 1993 som representanter från olika organisationer kallades till ett möte. Under mötet diskuterades bland annat massvåldtäkterna som just då skedde under kriget på Balkan. Reaktionerna var starka, och nästan alla ställde sig upp och frågade rakt ut ”Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpa till?”.

Eva Zillén gick ihop med Kerstin Grebäck (Kvinna till Kvinnas första generalsekreterare) och Lena Ag (tidigare generalsekreterare) och tillkallade ett nytt möte för att diskutera hur man kunde gå vidare.

– Till mötet dök det bara upp kvinnor, vilket blev en av anledningarna till namnet ”Kvinna till Kvinna”, berättar hon.

Tillsammans med ett antal organisationer bildades sedan ett nätverk, där alla politiska kvinnoförbund stod bakom samarbetet. Varje fredag anordnades möten på Norrmalmstorg i Stockholm, för att demonstrera mot kriget. Kvinna till kvinna var på plats för att samla in pengar.

Eva Zillén har fortfarande en viktig roll i organisationen. Foto: Kvinna till Kvinna/Sara Lüdtke

– Vi tänkte att det behövdes samlas in pengar, att det var det viktiga. Vi var bra på att nå ut med vårt budskap, vilket gjorde att mycket pengar kom in, säger Eva.

Internationella informationsbärare

När Kvinna till Kvinnas första kontor öppnades i Split i Kroatien, fick Eva åka runt en del för att kunna täcka upp för kontakten med organisationerna i både Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Resandet bidrog till möjligheten att kunna dela med sig av informationen från olika platser. Under en tid då telefonlinjer kapades och internet inte var särskilt välfungerande var detta väldigt viktigt.

En av Kvinna till Kvinnas främsta styrkor, som också stärkte organisationens trovärdighet menar Eva, var hur arbetet genomfördes.

– Vi var noga med att se till så att arbetet gjordes genom kvinnoorganisationerna på plats, utan att vi kom dit med ett färdigt program och sa vad som måste göras. Genom att först lyssna fick vi veta vad som egentligen behövde göras, och arbetade därefter, berättar hon.

Flykting i sitt egna land

Många av de människor som Eva kom i kontakt med var internflyktingar, det vill säga personer som var flyktingar i sitt egna land. När de tvingades på flykt hann de inte ta med sig värdefulla tillhörigheter, som foton. Kvinna till Kvinna hjälpte många att få tillbaka kära ägodelar.

– Det uppskattades att vi tänkte på vilka behov helt vanliga människor faktiskt har. Vi var duktiga på att tänka på de små detaljerna, vilket gjorde oss omtyckta, säger Eva.

Många av kvinnorna var välutbildade och måna om att ta hand om sitt yttre. När kriget bröt ut visste de inte hur länge det skulle pågå, och många packade som för en semester. Kvinnorna på Balkan såg därför inte alls ut som flyktingar traditionellt sett gör i media.

– Detta var svårt att förstå, eftersom media har målat upp en bild av hur en flykting ska se ut. Man möttes helt enkelt av sina egna fördomar, när man såg dessa kvinnor som var finklädda och tog hand om sig själva.

Text: Diana Lashgari