Irakiska kvinnorättskämpen: ”Jag måste visa min styrka”

När beskedet kom blev hon överlycklig. Samtidigt växte oron. Skulle ett internationellt erkännande reta de som hotade henne ännu mer? När det blev känt att irakiska kvinnorättskämpen Intisar Al-Amyal skulle ta emot Per Anger-priset, svenska regeringens pris för demokrati och mänskliga rättigheter, höll hon sig borta från Bagdad.

– Innan jag fick ta emot priset fysiskt kom det en del hot mot mig. Min bostad besöktes av nationella säkerhetsstyrkor. Men det var också många som blev glada, säger Intisar.

Hon berättar att utmärkelsen har gett styrka till många unga kvinnor att fortsätta kampen.

– Det blev nästan som en morot för dem, ”wow, vi har fått ett erkännande internationellt”, och det är väldigt viktigt. När andra organisationer går till statliga myndigheter för att driva kvinnorättsfrågor, används jag som referens: ”titta, hon har ju fått ett internationellt pris”. Man visar att kvinnor i Irak är en resurs.

Utsatthet under pandemin

Intisar arbetar på en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer i Irak – Iraqi Women’s League. Organisationen jobbar med kvinnor och barn som utsätts för våld i nära relationer.

Likt många andra människorättsorganisationer, har de fått ställa om sitt arbete under pandemin. När många var sjuka, gav de sig ut i stadsdelar dit sjukvården inte nådde fram, delade ut munskydd och handsprit och utbildade människor i hur man kan minska smittspridningen.

– Vi har också delat ut ekonomiskt bidrag till familjer som förlorat sin inkomst. Kvinnor som är ensamstående och behöver försörja familjen, de behövde mat och pengar. Vi har försökt hjälpa dem så gott vi har kunnat, säger Intisar.

Hoten blir vardag

På frågan om hur det är att leva under hot gör Intisar en jämförelse till hur vi alla genomgått en normaliseringsprocess under pandemin:

– Att leva under hot är inte ett normaltillstånd. Men med tiden blir det ens vardag. Normaliseringsprocessen träder in och tar över för att vi ska kunna överleva och inte tappa fotfästet. Precis som pandemin. Människor hade panik i början och nu har vi hittat sätt att hantera situationen, säger Intisar.

Hon fortsätter:

– Man försöker arbeta som om man inte vore hotad. Jag upprätthåller en fasad där jag inte visar om jag är rädd eller orolig, om jag gör det skrämmer jag dem som ser upp till mig. Jag måste visa min styrka. Och när jag pratar om kampen, då glömmer jag bort hoten. Då känner jag styrka och mod, och det är det som gör att människor lyssnar på mig.

Intisar betonar hur viktigt det är att Irak inte blir ett land där man återigen är rädd för att yttra sig, samlas eller demonstrera.

Skydd till kvinnorättsaktivister

Efter höstens val, med rekordlågt valdeltagande, har Irak en tillfällig regering och det gör situationen för kvinnorättsförsvarare i landet än mer osäker, berättar Intisar.

– Vi skulle behöva skydd och stöd från staten för att motverka de krafter som försöker döda, tysta eller stoppa oss.

Hon önskar också att det skulle finnas ett starkare engagemang internationellt för att ge stöd och skydd till kvinnorättsaktivister. Kraven som ställs på den som befinner sig under hot är orimliga. Bevisbördan är för tung.

– Det känns som det finns en oro från andra länder, att om de skulle ge oss människorättsaktivister skydd, så skulle vi migrera till deras länder, säger Intisar.

Milisers makt minskar

Trots det politiska läget, känner Intisar hopp inför framtiden. Inte minst på grund av den unga befolkningen.

– De accepterar inte verkligheten som vi befinner oss i just nu. Det finns många som vill se till att den lagstiftning vi faktiskt har, som värnar om jämställdhet och mänskliga rättigheter, verkställs. Att unga nu ställer krav är frukten av många års arbete med demonstrationer och bråk, säger Intisar.

Hon känner att de befinner sig ”mitt i förändringen” där milisers makt minskar och fler söker sig till civilsamhället för att lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter och fredsarbete.

– I den kampen behövs alla. I dag kan en person som inte kan läsa eller skriva i stället publicera en video på sociala medier för att berätta om sin verklighet och göra folk uppmärksamma på problem. En person kan filma och visa ”det här är mina barns skola, det här är vägen hemifrån, se så mycket vatten som svämmat över vägen, är det verkligen acceptabelt att barn ska gå i detta för att komma till skolan”, säger hon.

Kvinna till Kvinna har arbetat för kvinnors rättigheter i Irak sedan år 2005 och vi har ett kontor i Erbil. Vi stödjer och arbetar tillsammans med flera lokala kvinnorättsorganisationer, inklusive Iraqi Women’s League, för stärka kvinnors mänskliga rättigheter.