Aborträtt i Sverige och aborträtten i historien

Historiskt sett har Sverige haft mycket stränga straff för abort. Fram till 1864 var det dödsstraff för abort, eller fosterfördrivning som det kallades då. Efter det infördes först straffarbete, fängelse eller böter för kvinnor som gjorde abort. På 1930-talet kom det förslag om att abort efter till exempel våldtäkt skulle bli tillåten. Elise Ottesen–Jensen – även kallad Ottar – som senare grundade RFSU, var en av de kvinnor som då stod på barrikaderna för att kvinnor skulle slippa riskera sina liv med osäkra aborter.  

Abortförbud och preventivmedelsförbud

Sverige hade på 1930-talet ekonomisk kris och rekordlåga födelsetal. Abortförbud och preventivmedelsförbud sågs därför som ett sätt att få igång barnafödandet. Först blev det totalt nej till abort, men 1938 kom äntligen den första, ytterst restriktiva lagen som gjorde laglig och säker abort möjlig. Ingen, inte ens kvinnorättsförsvararna, tänkte tanken att totalt fri abort skulle vara en möjlighet. Det ansågs som självklart på 1930-talet att alla kvinnor egentligen ville bli mammor.  

På 1930-talet blev det också äntligen tillåtet att informera om preventivmedel, men antalet illegala aborter minskade ändå inte. Abort kallades fortfarande för ”fosterfördrivningsbrott” ända in på 1950-talet även om abortlagen blev något mer tillåtande, men det var fortfarande en krånglig byråkratisk process att alls få abort och kvinnan var tvungen att redovisa hela sitt privatliv.  

Kravet för laglig abort var våldtäkt

I början på 1960-talet genomfördes runt 3000 legala aborter årligen i Sverige, men 7000 kvinnor och tjejer fick avslag varje år. De illegala aborterna uppskattades till 20 000 per år. Kravet för att få en laglig abort var fortfarande våldtäkt, att det fanns fara för kvinnans liv, allvarliga sjukdomar eller särskilda sociala omständigheter. 

1963 kom en vändpunkt. Två politiska ungdomsförbund, det socialdemokratiska och det folkpartistiska, krävde helt fri abort vilket ansågs chockerande radikalt. Då hade svenska kvinnor redan börjat åka till Polen på så kallade abortresor. Polisen gjorde razzior hos personer som hade förmedlat kontakten till polska läkare och jagade kvinnor som hade avslutat sina graviditeter i Polen där aborten vid den här tiden var fri för alla. Flera svenska dagstidningar tog nu ställning för fri abort. På insändarsidorna krävdes folkomröstning och att kvinnan själv ska få bestämma. ”Stoppa åklagarens människojakt”, skrev Expressen. 

Det var framför allt två män som stred för fri abort i debatten, folkpartisten Hans Nestius och socialdemokraten Jacob Palme. De framhöll att aborter var en klassfråga. De rika hade sedan länge uppsökt privatläkare för abort. De fattiga tvingades att vända sig till illegala ”abortörer” vilket kunde leda till sterilitet eller döden. 

Abortmotståndarna var oftast kristna, men också läkare, psykologer och psykiatriker som ansåg att gravida kvinnor var så känsliga och överspända att de inte själva var kapabla att fatta ett moget och genomtänkt beslut.  

I mitten av 1960-talet tillsatte regeringen äntligen en utredning om rätten till abort, men det tog tio år innan den 1975 resulterade i den lag om fri abort som vi – med smärre ändringar – har i dag.  

I Polen däremot ökade den katolska kyrkan sin makt från 1990-talet och framåt, och i dag har Polen en av Europas mest restriktiva abortlagstiftningar. Lärdomen är att inte ta aborträtten för given, då det alltid finns bakåtsträvare som vill begränsa kvinnans rätt till sin egen kropp och knuffa tillbaka henne till rollen som i första hand barnaföderska.