26 år av tortyr – och vägen tillbaka

– Mitt liv började först 2015. Innan dess levde jag inte, jag kämpade bara för mitt och mina barns liv.

Vi kallar henne Sandra. Det är såhär hon börjar sin historia. I november 2015 placerades hon på ett skyddat boende. Då hade hon levt i 26 år tillsammans med en man som misshandlade henne psykiskt och fysiskt dagligen.

– På något sätt visste jag att jag blev misshandlad, men jag kunde inte erkänna det för mig själv. Jag fick den första örfilen morgonen efter bröllopet. Jag minns inte ens varför. Det var så vårt förhållande började, med ett slag som ”god morgon”.

Sandras man skrek ofta på henne och trakasserade henne psykiskt. Han förbjöd henne att arbeta och att träffa vänner. Aldrig direkt, men hon kände sig fångad av hot och skuld.

– Han hade tre olika jobb, bara så att jag inte skulle kunna säga att vi inte hade pengar och att jag behövde arbeta. Föreställ dig vilken tortyr det var, även för honom. I början var jag till och med smickrad, men efterhand förstod jag att det var utpressning och egentligen bara en annan form av våld.

Nästan misshandlad till döds

Det avgörande ögonblicket kom i augusti 2015. Paret skulle ha firat sin 26-åriga bröllopsdag. Sandra längtade innerligt efter att få känna sig ”normal”, att hennes man skulle komma hem med en present eller ta med henne ut och äta. På årsdagen kom han istället hem stupfull och stapplade runt i huset, oduschad och i smutsiga kläder. Krocken mellan drömmen och verkligheten blev ett uppvaknande för Sandra.

– Du måste tro att jag är galen om jag säger att jag älskade honom. Kanske är jag galen. Jag var galen nog att tro att han skulle förändras, om inte annat så för barnens skull.

Två månader senare slog han nästan ihjäl henne.

– Jag minns att jag låg på golvet och såg honom gå ut genom dörren. På något sätt lyckades jag släpa mig till telefonen och ringa polisen. Det första jag minns efter det är sjukhuset.

Tillsammans med polisen tog Sandras döttrar med henne till det skyddade boendet. Sandra beskriver det som den sorgligaste och lyckligaste dagen i hennes liv: dagen då hon officiellt blev registrerad som våldsoffer.

– Det är ingen lätt sak, att ledas till ett skyddat boende av dina barn. Det är ett trauma för både dem och mig. Men när jag ser tillbaka på det i dag, tänker jag att om vi inte hade gjort det, hade jag kanske inte kunnat finnas där för dem överhuvudtaget. Nu kan de åtminstone besöka mig här, i en liten hyreslägenhet, och inte på en kyrkogård.

Vägen tillbaka till livet

Det skyddade boende som Sandra fick komma till, drivs av Kvinna till Kvinnas partnerorganisation Association of Citizens Budućnost i Bosnien-Hercegovina. De arbetar för att tillgodose människors rättigheter, med ett särskilt fokus på kvinnor och barn. Där fick Sandra dagliga samtal med en psykolog. Det blev vägen tillbaka till livet.

– Psykologen lyckades lirka ur mig saker som jag inte ens visste att jag hade känt eller tänkt. Jag grät, skrattade, var ledsen och arg under våra samtal. Hennes stöd har betytt absolut mest för mig.

Sandra berättar att den första tiden i det skyddade boendet inte var lätt. De första dagarna var hon misstänksam mot allt och alla. När hon till slut hade lyckats lämna sin man, började arbetet för att hitta tillbaka till sig själv. För Sandra fanns rädslan fortfarande kvar i kroppen.

– Jag hade upplevt olika former av tortyr av min man i åratal. En gång slängde han en hel lunch i soptunnan, en annan gång hällde han varmt kaffe i ansiktet på mig. När personalen på boendet sa att jag borde börja laga mat, så blev jag först rädd. Han hade gjort mig till en rädd människa. Jag hade inte ens självförtroende nog att göra en enkel soppa.

Sakta men säkert, byggde Sandra upp sig själv igen, med hjälp av personalens stöd. Hon säger att kvinnorna på boendet hjälpte henne att se att ingen man någonsin kan sätta ett värde på henne eller hennes liv. Hon började laga mer och mer mat, bakade och började måla. Något hon inte gjort sedan hon var liten. Sandra berättar att blocket och färgerna blev förlösande för henne.

– Några av de första målningarna jag gjorde i boendet har mina döttrar sparat och ramat in, som ett minne av att allt ont också ska passera.