Nästan 20 år efter kriget i Kosovo väntar fortfarande mer än 20 000 överlevare av sexuellt våld på rättvisa. En av dem är Vasfije Krasniqi Goodman, som är bland de första kvinnor i landet att öppet tala om de brott som hon blivit utsatt för.
Det är tidig morgon för Vasfije Krasniqi Goodman i Dallas, Texas, när vi talar med henne. Hon har bott i USA sedan hon var 18 år gammal då hon flyttade dit tillsammans med sin dåvarande man. Över 20 år har gått sedan kriget i Kosovo, och hennes minnen om barndomen före kriget har suddats ut genom åren.
– Jag minns inte så mycket av min barndom. Livet var normalt –pappa arbetade och mamma tog hand om oss barn. Men i början av 1990-talet bröt kriget ut i Bosnien-Hercegovina och vi visste att vi var tvungna att vara försiktiga eftersom vi var albaner, berättar Vasfije.
– Min pappa och min äldsta bror var efterlysta av serbiska styrkor och flydde till Tyskland. De lämnade mig, min mamma och yngsta bror kvar [i Kosovo].
Att vara kvar ensam och ta hand om huset i Kosovo med sin mamma och bror utan de andra var tufft. Serbisk polis och militär besökte ofta deras hus för att leta efter hennes far och bror, och förstörde eller stal allt av värde medan de letade. Trots att Vasfije inte minns mycket av sin barndom finns det en dag hon alltid kommer att minnas – den 14 april 1999.
– Jag minns att min mamma hade gjort Burek, vilket fortfarande är min favoritmat. Jag var ute för att hämta vatten från brunnen när jag hörde någon vid dörren. Vi visste direkt när någon knackade på dörren att det inte var en gäst – det var polisen, säger Vasfije.
– Jag minns det som i går. Vi öppnade dörren och han [polisen] bad om våra ID-handlingar. Men han gav aldrig tillbaka mitt pass efter att ha tittat på det. Han behöll det för sig själv.
Den serbiska polisen krävde information om var resten av familjen var. När de berättade att alla andra var i Tyskland krävde han att Vasfije skulle följa med honom till polisstationen för att lämna ett vittnesmål.
– Min mamma bad honom att ta henne i stället. Men han sa ’nej, hon är ett barn, hon kommer inte att kunna ljuga’ och drog ut mig ur huset. Jag försökte hålla fast vid mamma, men han drog mig i håret och kastade mig in i sin bil.
Men den serbiska polisen körde aldrig Vasfije till den lokala polisstationen. I stället tog han med henne till ett övergivet hus i utkanten av en grannby, främst befolkad av serber. Han tvingade henne att ta av sig sina kläder och våldtog henne sedan under pistolhot.
– Jag minns att han hade ett plåster på sin vänstra arm och han berättade att KLA [Kosovoalbanska armén] hade skadat honom och att jag skulle betala för vad de hade gjort, säger hon.
Vasfije fruktade för sitt liv och visste inte om han skulle släppa henne eller döda henne. När de körde därifrån stannade han till vid en liten butik på vägen. Medan han var inne i butiken kom en annan äldre man och tvingade henne att följa med honom till ett hus i närheten. Hon blev våldtagen igen och drogs sedan tillbaka till bilen.
En stund senare gick en serbisk militärofficer förbi och såg henne ligga i bilen. Han gick in i butiken och hämtade den serbiska polisen för att han skulle köra tillbaka henne.
Vasfije minns att bilen stannade mitt på vägen bredvid en kyrkogård där hon tvingades kliva ur.
– Jag ville dö. Jag minns att jag bad honom att döda mig. Men han sa ’nej, du kommer lida mer på det här sättet’. Han sa åt mig att aldrig berätta för någon om vad som hade hänt, annars skulle de skada min familj, berättar Vasfije.
Efter den dagen förändrades Vasfije och för alla som kände henne försvann den roliga och utåtriktade personen hon tidigare hade varit. Hon minns att hon kände sig dömd av alla som visste vad som hade hänt.
– Våldtäkt förstör familjer. Det var inte bara jag som led efteråt – min familj och hela vårt land led av konsekvenserna av våldtäkterna [under kriget], säger hon.
Efter kriget flyttade Vasfije till USA tillsammans med sin dåvarande make. Nästan 15 år senare, 2014, åtalades hennes två förövare i Kosovos högsta domstol. Dessvärre frikändes båda två från sina brott.
Det var inte förrän några år efter domen som Vasfije beslutade sig för att öppet berätta vad som hade hänt henne och blev därmed en av de första i Kosovo att göra det. Den sociala stigmatiseringen kring sexuellt våld är omfattande i Kosovo, och att prata om dessa typer av brott kräver att du först får tillåtelse av din familj.
– Jag var i kontakt med en organisation i Kosovo som sa att inga överlevare [av sexuellt våld] hade delat med sig offentligt om vad som hade hänt dem. Så jag berättade för henne att jag ville träda fram. Hon frågade mig ’vad säger din familj, kommer de inte att förkasta dig?’ Men min familj visste redan allt, och de skulle aldrig förkasta mig, säger hon.
Dagen hon delade sin berättelse offentligt flög Vasfije och hennes man till Kosovo och samlades med familj och vänner hos hennes bror för att lyssna på intervjun. Trots några kritiska röster var det många som hyllade hennes mod. Bland de som prisade henne var Kosovos nuvarande president, Vjosa Osmani.
– Sedan den dagen har jag aldrig slutat att förespråka för överlevare. Nu talar jag med överlevare varje dag, både från Kosovo och andra länder.
För Vasfije tog det 19 år att öppet berätta sin historia. Innan henne bestod rapporteringen om sexuellt våld under kriget av dolda ansikten och anonyma namn – ingen visste vem personen bakom berättelsen var och hur våldet hade påverkat dem.
I år, 2023, offentliggjordes den 14 april som dagen för överlevare av sexuellt våld under kriget i Kosovo, för att visa solidaritet med överlevarna. Dagen blev möjlig tack vare ett långt och ihärdigt kampanjarbete från plattformen ”Be my voice,” där flera kvinnorättsorganisationer ingår och som strävar efter att utmana stigmat kring sexuellt våld.
Men Kosovo har fortfarande en lång väg att gå, och diskursen om offer/överlevare av sexuellt våld måste förändras.
– Det betyder mycket att ha en dag där vi blir ihågkomna, men jag önskar att fler överlevare skulle våga träda fram och berätta sin historia. Men jag förstår att det inte är lätt att göra det i Kosovo där allas åsikter spelar roll, säger Vasfije.
I dag betraktas sexuellt våld under krig och konflikt som ett krigsbrott – mycket tack vare insatser från olika kvinnorättsorganisationer. Trots detta förblir många förövare ostraffade i konflikter över hela världen.
Under kriget i Kosovo tros fler än 20 000 människor ha blivit utsatta för sexuellt våld och endast några få förövare har blivit dömda för sina brott. Men Vasfije förblir hoppfull inför framtiden.
– Jag vill att överlevare aldrig ska ge upp, vi ska aldrig förlora hoppet. Det är inte vårt fel. Det är förövarna som borde känna skam över vad de gjort, inte vi, säger Vasfije.
– Även om jag förlorade mitt fall kommer någon annan att vinna och det kommer kännas nästan lika bra för mig – för det innebär att fler förövare är bakom galler.
I konfliktdrabbade Kosovo har kvinnorättsorganisationer historiskt sett hållit ihop och nått betydelsefulla segrar för jämställdhet tillsammans. Dafina Prekazi och hennes kollegor är bland dem som arbetar för att öka medvetenheten om rörelsens avgörande roll i fredsbyggande och att främja jämställdhet.
23 november 2023
På Paper Crown Rwanda arbetar Clementine Nyirarukundo och hennes kollegor outtröttligt för att bekämpa ojämlikhet mellan könen och omvandla djupt rotade sociala normer i Rwanda. Genom ett unikt utbildningsprogram och att engagera unga människor vill de bryta våldscirkeln.
20 november 2023
Efter två decennier i en våldsam relation förändrades allt för Momirka den dagen hon vaknade på akuten. Med stöd och vägledning från en lokal kvinnorättsorganisation tog hon tillbaka kontrollen över sitt eget liv.
17 november 2023