”Tack vare stödet kan jag hjälpa andra”

Bilar, minibussar, mat, medicin, skyddsrum. Listan över allt som akut behövs i Ukraina kan göras lång. Kvinnorättsförsvararen Nina Potarska känner sig splittrad inombords – hon är visserligen glad att hon är trygg med sin familj i Polen, men samtidigt vill hon återvända till Ukraina för att hjälpa sina kollegor. För det finns mycket att göra.

– Jag känner att jag vill åka tillbaka till Ukraina, men mina kollegor ber mig att stanna utanför så att jag kan nätverka och samla in pengar och ordna humanitär hjälp. Jag förstår att mitt arbete också är viktigt, men i min själ vill jag vara tillsammans med dem i Ukraina, förklarar hon.

Nina Potarska jobbar som nationell koordinator för Women’s international league for peace and freedom, WILPF, i Ukraina. Innan kriget bröt ut var hennes uppgift att hantera rapporteringsprocesser, utvärderingar och forskning kopplat till kvinnors rättigheter.

– Nu har vi ändrat fokus och jag assisterar mina kollegor med det som de behöver hjälp med just nu.

”Jag är som en extra hjärna”

Finansieringen från Kvinna till Kvinna hjälper Nina att bygga upp sitt privatliv och sitt arbetsliv i en helt ny miljö, i Krakow, Polen. Hon är ständigt i kontakt med kollegor och andra fredsaktivister och kvinnorättsförsvarare i Ukraina. Situationen i landet förändras varje dag.

– Ibland ringer de upp mig bara för att jag ska hjälpa dem att tänka. Det händer att jag känner jag mig som en ”extra hjärna” utanför Ukraina. Jag hjälper dem att kalkylera risker och fatta beslut. Ibland handlar det om att fatta väldigt enkla beslut, men även det kan vara svårt i en enormt pressad situation.

Vilka är de största behoven bland civila kvinnor i Ukraina?

– Alla i Ukraina behöver hjälp med rent grundläggande saker, det handlar inte om psykologiskt stöd eller liknande, utan de behöver säkerhet, mat, medicin. De behöver trygga platser utan bombningar, beskjutning och buller, säger Nina.

Som fredsaktivist, vad är dina tankar om en värld som tar till vapen och där militariseringen i och runt Europa ökar?

– Det bekymrar mig mycket. I Krakow har jag träffat många stridande och veteraner. Jag tror att det kommer att bli väldigt svårt att prata om fred med ukrainare framöver, eftersom så många känner hat just nu. Det finns så mycket lidande, så många tårar, så många förluster. Jag vet inte hur mycket tid vi kommer att behöva för att återhämta oss och läka vår trauman, säger Nina och suckar.

Enligt Nina så måste en människa ha fred inombords för att kunna prata om fred med andra. Men nu upplever många ukrainare förluster varje dag. De förlorar vänner, familjemedlemmar, kollegor, sina hem, sitt land, sina liv.

– Den normala reaktionen är att bli frustrerad. De har förstört allt. Våra liv kommer aldrig att bli som förut, säger Nina.

Svårt att föra en dialog

För att bygga fred måste det finnas en dialog, enligt Nina. Men just nu har hon svårt att lyssna på den andra sidans perspektiv. WILPF har ingen filial i Ryssland, men Nina har vänner och ett nätverk där. Hon har kontakt med några av dem.

– De beklagar situationen. Men ibland när vi pratar så känner jag att de vill höra ursäkter även från min sida. Men jag känner ingenting nu. Det finns inget enkelt sätt att lösa detta.

Nina beskriver sig själv som en öppen person, alltid intresserad av att diskutera. Men inte just nu.

– Jag behöver bara tid. Jag vill vara tillsammans med mina vänner nu, mina kollegor. Jag vill stötta dem, hjälpa dem att överleva.

Diskriminering av människor på flykt

Varje dag när Nina vaknar kollar hon genast på sin telefon för att se nya meddelanden. Hon beskriver det som svårt, mycket svårt.

– Jag vaknar varje dag med information om att någon har dött. Men jag blir också glad varje dag när jag får meddelanden från mina vänner och kollegor att de är okej, att de lever. Bara ett ord, ”jag lever”, gör mig lättad.

Erfarenheten av att befinna sig på flykt har gjort Nina medveten om hur olika situationen ser ut för människor på flykt runt om i världen:

– Jag tänker alltid på mina kollegor från Jemen, Afghanistan och andra länder. Jag är väldigt ledsen, för det finns mycket rasism och diskriminering. Jag förstår nu att eftersom jag är vit så är jag mer välkommen i Europa än mina kollegor från till exempel Jemen. Det är viktigt att prata om det, säger Nina Potarska.