Tunisien ett av undantagen i en region med abortförbud

I MENA (Mellanöstern – Nordafrika) är det två länder som sticker ut vad gäller rätten till abort. Det ena är Turkiet, där fri abort sedan 1983 är tillåtet till och med den tionde veckan i graviditeten. Det andra landet som ända sedan 1973 har fri abort till tolfte veckan är Tunisien. Det betyder att landet till och med var före Sverige med denna självklara rättighet för kvinnor. Sverige fick fri abort 1975. 

Redan på 60-talet lanserade Tunisien sin första satsning på barnbegränsning och erbjöd då gratis preventivmedel till alla och dessutom obligatorisk mödravård och tillgång till BB för alla födande kvinnor. Förra året – 2019 – gick Tunisien åter i täten och blev den enda landet i arabvärlden som införde obligatorisk sexualundervisning i skolan, i första hand på försök i två år.  

Libanon började också med sexualundervisning för högstadieelever 1995, men den togs bort från schemat fem år senare då den ansågs uppmana till ”perversion”.  

Mellanöstern och Nordafrika är Kvinna till Kvinnas största verksamhetsområde och här stöttar vi partnerorganisationer i sju länder. Aborträtten är starkt begränsad i nästan hela Mellanöstern och Nordafrika. Alla länder tillåter abort om kvinnans liv är i fara, vissa även om kvinnans fysiska och psykiska hälsa är i riskzonen, men inget MENA-land – förutom undantagen som nämns ovan – tillåter abort om kvinnan blivit gravid av våldtäkt eller incest.  

I vissa länder – som Sudan – är sex utanför äktenskapet straffbart vilket betyder att en ogift kvinna som blir gravid har begått ett brott som straffas med 100 piskrapp. Kvinna till Kvinna jobbar dock inte i Sudan. 

Det finns tyvärr nästan inga studier av hur kvinnors hälsa påverkas av abortförbuden i MENA-länderna och heller inga officiella siffror på hur många osäkra aborter som genomförs i regionen. År 2008 uppskattade WHO (Världshälsoorganisationen) att runt 1,7 miljoner osäkra aborter utförs årligen i MENA-länderna och att drygt tvåtusen kvinnor årligen dör som följd av de här ingreppen, vilket är högre än det globala genomsnittet. I flera länder i MENA bevakas sjukhus och mödravårdavdelningar ofta av polis, vilket gör det svårt för ogifta kvinnor att söka vård om de drabbas av komplikationer efter osäkra aborter. 

Säkra aborter är alltid möjligt i de här länderna för den som har pengar och tillhör rätt samhällsklass. I Libanon – och även i Marocko – anses det lättare att få en säker, dock fortfarande olaglig, abort genomförd.  

Tillbaka till exemplet Tunisien där Kvinna till Kvinna har kontor och partners. Även om landet på papperet har en progressiv lagstiftning och de tunisiska kvinnorna har rätt till sin sexuella och reproduktiva hälsa, så är den praktiska verkligheten en annan. Tillgången till vård varierar stort mellan stad och landsbygd. Flera vårdgivare skuldbelägger de kvinnor som vill få abort eller till och med bara preventivmedel, speciellt om det är yngre och ogifta kvinnor som har blivit gravida. En del vårdpersonal vägrar också befatta sig med aborter. Paradoxalt nog har tillgången till abort och preventivmedel blivit sämre efter revolutionen i Tunisien 2011, eftersom konservativa krafter som hyllar traditionella könsroller har vuxit sig allt starkare i landet. Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer vittnar om att de tunisiska myndigheterna just nu verkar ointresserade av att värna om rätten till abort och sexuell och reproduktiv hälsa i det land som tidigare var en föregångare på det här området inom regionen.