Irena Pozar: ”Hälften av de skador som uppstår hade kunnat förhindras”

Under flera års tid har det kommit in larm från förlossningsvården att patientsäkerheten är hotad och skräckscenarion har målats upp kring att patienter riskeras att skadas om ingen agerar.

Efter att debatten 2021 slutat i massuppsägningar på flera förlossningsavdelningar i Stockholm bestämde sig journalisten och chefsredaktören Irena Pozar, tillsammans med Veckorevyn och Podme, för att gräva djupare i frågan. Tillsammans med journalisten My Vingren begärde de ut alla anmälningar som inkommit till inspektionen för vård och omsorg (IVO) för förlossningsvården mellan 2018 och 2021. Totalt rörde det sig om ungefär 300 anmälningar.

– Vi såg att både kvinnor och bebisar har skadats och dött i svenska förlossningsvården. Det som kanske chockade mig mest var att man kunde se att ungefär hälften av alla dödsfall på bebisar hade kunnat förhindras, både enligt IVO och vårdgivaren själva. Vi insåg att katastrofen som det larmats om redan var här, berättar Irena.

Bristen i eftervården

Generellt är förlossningsvården väldigt säker i Sverige, bristerna är i stället ofta kopplade till för lite och för stressad personal samt att det är för få förlossningsplatser. Och i de fall där det går fel finns det väldigt lite information om kvinnors bäckenbotten och underliv.

– Det är först nu på senare år som forskare har börjat fota bilder på friska underliv för att ha något att jämföra med när man till exempel syr. Fram till 2020 fanns det inte heller något krav på att barnmorskor skulle öva på stygn innan de sydde i underliv, säger Irena.

Är man orolig inför sin förlossning finns det stöd att få, dock är stödet efteråt bristande för många kvinnor. Ofta är det du själv som patient som måste orka söka vård för att få vård, något som man inte alltid orkar – framför allt inte efter att precis ha fått en bebis och eventuellt genomgått en traumatisk förlossning.

Utsättas för övergrepp under förlossningen

Granskningen består av en podcast i tre delar. Det första avsnittet handlar om de bebisar som dör, det andra handlar om skador som uppstår och det tredje handlar om övergrepp på kvinnor under förlossning.

– Det är relativt nytt att prata om olika typer av övergrepp men det kan handla om kvinnor som blivit undersökta när de sover, att bli sydd utan bedövning eller yttre tryck och press på magen utan samtycke för att få ut bebisen. Detta handlar inte om när ditt eller barnets liv är i fara utan i situationer där du, enligt patientlagen, ska få lämna samtycke där kvinnor upplever att de inte fått möjlighet till det, säger Irena.

”Vi vet vad som behövs göras, ändå gör vi det inte”

– Det viktigaste jag tar med mig från den här granskningen gör mig både glad och ledsen. Det är att vi så tydligt vet vad exakt som behövs göras och ändå sker ingen förändring, säger Irena.

Trots att granskningen inte skapat någon konkret förändring inom förlossningsvården har den bidragit med underlag och statistik till debatten – kvinnor kan numera peka på att det inte bara är en känsla eller upplevelse.

– Responsen jag fått av kvinnor är att de har fått ett språk för att kunna sätta ord på sina rädslor eller det som hänt dem. Det är i sig läkande och viktigt att känna sig sedd som kvinna och veta vad man har rätt till medan vi väntar på faktiska förändringar, säger Irena.

Engagemanget för kvinnorättsfrågor

Irenas engagemang för kvinnors rättigheter började redan under gymnasietiden när hon blev feminist. Men det är först under de senaste fem åren som hon arbetat aktivt med granskningar och nyhetsjournalistik.

– Jag engagerar mig i frågorna för att jag själv tycker det är intressant, men också för att jag tycker att andra medier är ganska dåliga på att lyfta frågorna. Jag märker bland både läsare och följare att det finns ett behov av att någon säger ”det är inte du som är galen, det ser ut så här”, säger hon.

En annan granskning Irena gjort är boken Backlashen: fem år efter me too som handlar om efterskalvet av #metoo. Rörelsen tillskrevs mycket framgång men det fanns också starka motreaktioner och Irena kände sig ensam i den synen. Men när hon började undersöka insåg hon att det var många som upplevde samma sak.

– Ibland blir det lättare, även om vi inte kan skapa förändring här och nu konkret är det läkande att veta att vi är fler som känner samma sak. Jag som har privilegiet att ha plattformar som Aftonbladet och Veckorevyn känner att det är mitt ansvar att lyfta de här frågorna för jag har själv märkt hur läkande det är när någon säger det.

Irenas bästa tips för att engagera sig

Engagemanget för dessa frågor börjar inom varje person och det finns flera saker man själv kan göra för att engagera sig i kvinnors rättigheter. Irenas bästa tips är:

• Engagera dig i en kvinnojour: för den som har tid finns väldigt viktiga kvinnojourer i Sverige, där det kan vara skönt att få göra något konkret
• Stötta en kvinnorättsorganisation: för den som inte har lika mycket tid finns kvinnorättsorganisationer att stötta genom att skänka en gåva
• Använd din rösträtt: det är viktigt att inte glömma att titta på vad man röstar på när man röstar, vilket parti kommer göra störst skillnad för kvinnor i Sverige och världen?
• Våga vara arg: även om vi har det bra i Sverige jämfört med andra länder säger det ingenting om hur jämställda vi faktiskt är. Det är viktigt att våga vara arg och kräva förändring. Det känns tufft nu men vi är många som försöker stötta upp – det kommer gå framåt trots motståndet vill det eller inte, vi måste orka hålla ut.

Se hela samtalet: