“Vi måste fortsätta att prata om våldtäkt i krig”

Varje år uppmärksammas den 19 juni som den internationella dagen mot sexuellt våld i konflikt. Det datumet, år 2008, antogs den första resolutionen från FN:s säkerhetsråd som slog fast att konfliktrelaterat sexuellt våld ska ses som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Dagen till ära har vi pratat med en av Kvinna till Kvinnas egna experter på ämnet: Belma Becirbasic som är senior programhandläggare och jobbar på vårt kontor i Sarajevo, Bosnien-Hercegovina.

Varför används våldtäkt som ett vapen i krig?

”Det finns två huvudsakliga anledningar till att våldtäkt används som ett vapen i krig.

Den första anledningen är en djupt rotad kvinnofientlig syn, där kvinnor ses som mäns egendom, och på manlighet som symbol för styrka och beskydd. I krig blir kvinnors kroppar därför en del av slagfältet – som ett belägrat territorium där en man övermannas som sexuell och militär rival.

Våldtäkt är det mest fruktansvärda övergrepp du kan begå mot en kvinna, särskilt under krig när det begås flera gånger och av olika män – det slår sönder hennes personliga och politiska integritet samt hennes förmåga att vara en fungerande samhällsmedlem. Kvinnor ses traditionellt som grundpelare i samhället, i den kollektiva grupp de tillhör – i de flesta fall etnisk eller nationell grupp. Att ta kontroll över deras kroppar, deras mest intima jag, är ett sätt att utöva makt över motståndaren, skämma ut fienden, destabilisera själva strukturen i den ’föraktade’ gruppen.

Det sänder en signal till motståndaren att ’du är svag’. Det är dåligt för den militära moralen och skapar en kollektiv offerroll. Och det är nästan det som är svårast att ta till sig: att våldtäkt inte har det omedelbara målet att förödmjuka kvinnor, utan det samhälle de ’tillhör’.

För det andra används våldtäkt i krig för att tvångsförflytta en grupp människor från ett visst territorium – som ett medel för etnisk rensning. Eftersom kvinnor som utsatts för våld aldrig, eller sällan, återvänder till platsen för traumat.”

Varför är det så svårt att döma förövare?

”Ja, det är frågan – varför? Även efter alla mekanismer som har tillsatts av det internationella samfundet. Även efter alla resolutioner som antagits av FN. Även efter att det för nästan tre decennier sedan har erkänts som ett brott mot mänskligheten, ett folkmordsinstrument, som en psykologisk och propagandadriven krigsstrategi.

Jag tror tyvärr att det har mindre att göra med att det är svårt att utreda dessa brott när de inträffar och mer med det faktum att brott mot kvinnor fortfarande bedöms vara mindre viktiga än andra brott. Åtminstone är det budskapet man skickar ut när det inte finns något agerande från det internationella straffrättssystemet på de våldtäkter som inträffar just nu i Ukraina, till exempel.

Det är därför vi igen och igen måste påminna det internationella samfundet om deras åtaganden och fortsätta att öka medvetenheten och stärka motståndet. Vi måste utkräva ansvar.”

Hur arbetar Kvinna till Kvinna för att få slut på våldtäkter i krig?

”Först och främst genom att stödja kvinnorättsorganisationer på platser där massvåldtäkter har inträffat för att ge psykologiskt stöd och rättshjälp till kvinnor som utsatts. Att hjälpa överlevare att övervinna sina trauman och få rättvisa.

Men förutom det, jobbar vi enligt min mening emot hela systemet som möjliggör det strukturella våldet – ett system av patriarkat, nationalism och militarism. I grund och botten är allt vi gör på ett sätt att sätta en grund för att våldet inte ska upprepas. Genom vårt holistiska arbete utmanar vi kulturen som förtrycker kvinnors kroppar, som tillåter politiska och ekonomiska ojämlikheter, eftersom alla dessa är grundorsaker till sexuellt våld i krig och konflikter.

Vi arbetar för att stärka kvinnors röster och agerande, deras förmåga att förändra strukturer som vidmakthåller ojämlikhet och diskriminering. Allt med förhoppningen om att förhindra framtida sexuellt våld i konflikt.”

Vad händer i Ukraina just nu?

”Vad som händer i Ukraina … gör mig mållös. Jag kunde bara inte tro det, när de första rapporterna om sexuellt våld kom … Händer det här igen? Det var min största rädsla från dag ett när invasionen började.

Vi måste förstå att i krig upplöses alla sociala normer så som vi känner dem. Det framkallar ett slags ’opportunistiskt beteende’ bland många stridande, vanligtvis ur den ’ockuperande’ styrkan, att göra precis vad de vill: plundra, döda, tortera, våldta. För de vet att de inte kommer att hållas ansvariga. Vi har tillåtit denna ”icke-sanktionerande” miljö att blomstra, där det råder straffrihet.

Men främst sker våldtäkterna strategiskt, av samma skäl som jag nämnde tidigare. Vi vet fortfarande inte i vilken utsträckning detta händer i Ukraina. Det är knappt undersökt, nyhetsbevakningen är dålig – till och med pålitliga medier misslyckas med meningsfull rapportering med den sensationslystenhet som dominerar sociala medier. Bland dussintals dagliga nyhetsrubriker om kriget i Ukraina verkar alla nyligen handla om den militära konflikten och utrikespolitikens beräkningar, sällan om dess inverkan på civila om de brott som begåtts, än mindre om sexuella övergrepp.

Genom de aktivister vi är i kontakt med vet vi med säkerhet att det finns hundratals kvinnor och flickor som är offer för våldtäkt och gruppvåldtäkt, av vilka dussintals har blivit gravida mot sin vilja. Många klarar inte av att berätta, av rädsla men också av skam. Siffror är egentligen irrelevanta … tio kända fall räcker som en väckarklocka. Vi kopplade ihop neuropsykiatrier och aktivister i Ukraina med experter från Bosnien-Hercegovina, för att hjälpa dem att närma sig och stödja kvinnor som utsätts för våld.

Det jag är mest rädd för är att dessa grymheter kommer att förbli ostraffade. Ryssland förnekar inte bara brotten, utan de vet att de för närvarande står utanför den internationella människorättsordningen och inte är del i den internationella brottmålsdomstolen. De bryr sig inte alls om eventuella krav på ansvar. Men det spelar ingen roll, oavsett så MÅSTE ansvariga internationella myndigheter dokumentera och utreda brotten, helst hela vägen till befälhavaren. Men jag är rädd att det inte kommer att göras medan kriget fortfarande pågår. Det är också därför vi måste fortsätta prata om det sexuella våld som pågår, mitt framför våra ögon. Vi kan inte vänta tills det finns tusentals kvinnor som vittnar om detta.”