Maryam flydde från kriget i Nagorno-Karabach

Bilden i videosamtalet fryser och Maryam* loggar in och ut ett par gånger innan vi får till en bra uppkoppling. Alla hemmakontor under pandemin belastar hennes nätverk. Maryam ringer från Armeniens huvudstad, Jerevan, sent på kvällen. Som chef för en lokal kvinnorättsorganisation är hennes arbetsdagar långa. Inte minst i efterdyningarna av det senaste kriget i och omkring området Nagorno-Karabach.

Det var den 27 september förra året som ett nytt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut. Maryam har tydliga minnen från dagen. Hennes organisation hade under hela september haft fullt upp eftersom de försökte komma ikapp med allt de tvingats skjuta på under pandemins första våg. De hade planerat att öka sitt stöd till kvinnor med ekonomiska svårigheter, något som verkligen behövdes i spåren av coronakrisen.

– Vi hade ordnat så att vi skulle hämta ny utrustning på måndagen. Jag kommer ihåg att jag kände mig glad och tillfreds när jag gick hem den där lördagen, säger Maryam.

Kriget bryter ut

Men Maryam kom aldrig tillbaks till jobbet. I stället vaknade hon och hennes man på söndagsmorgonen i deras hemstad av höga ljud. Det lät som att det kom från överallt.

– Vi förstod att det inte kunde vara åskan. Detta var bomber, säger Maryam.

Hon minns inte exakt var de fick nyheten om att ett nytt krig brutit ut, bara att de var online konstant och letade efter information samtidigt som de lyssnade efter ljudet av drönare, för att försöka avgöra hur nära de var.

– Vi sov ingenting den där första natten. Vi visste inte vad som skulle hända, säger Maryam.

Dagen efter blev Maryams äldste son inkallad till militären. Alla mobiliserades. I flera dagar kunde Maryam varken äta eller röra sig. Hon satt närmast paralyserad på soffan och letade efter uppdaterad information online. Utanför fortsatte det öronbedövande ljudet.

– Jag minns att jag tänkte att jag aldrig tidigare förstått hur mycket vapen det egentligen fanns, det var så mycket som avfyrades, berättar Maryam.

Lånar en bil från journalister

Efter några dagar började människor som flytt anlända till staden. Humanitära insatser och nödhjälp skickades från Jerevan. Maryam minns särskilt en flicka som inte lyckades ta sig till hjälpen i en närliggande stad. Ingen lokaltrafik var i bruk och taxibilarna vågade inte köra av rädsla för att träffas av drönare. Till slut fick de låna en bil av några journalister. I flera dagar åkte Maryam fram och tillbaka för att transportera fler människor till hjälpen.

Det dröjde inte länge förrän Maryam och hennes dotter flyttade till ett skyddsrum. Männen i familjen, Maryams man och deras yngste son, stannade kvar i huset.

– Folk började lämna området, eftersom de var rädda. I början av oktober kom en bil till vårt skyddade boende och de frågade om inte min dotter och jag också skulle lämna landet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag slets mellan mina barn. Jag kände att jag inte kunde lämna mina söner, säger Maryam.

Flykten från hemmet

Maryam bad sin man om råd. Han sa att han inte ville att de skulle stanna, att hon inte skulle oroa sig – så snart allt hade lugnat sig, skulle de ju komma tillbaka. Maryam hade ett långt samtal med sin yngsta son där hon fick honom att lova att han inte skulle ansluta sig till trupperna såvida han inte blev officiellt inkallad.

– Vi stod där och grät. Vi grät när vi gick till bilen. Hela vägen till Armenien sa vi till varandra ”vi vill inte åka”, men vi var på väg. Hela natten satt vi i bilen. Dagen efter kom vi fram till Jerevan, berättar Maryam.

Väl framme i Jerevan väntade Maryam ständigt på samtal från sin äldsta son som var stationerad på en hemlig militärpost.

– Jag ville höra hans röst. Men jag var rädd för att prata för länge i telefon, att signalen skulle kunna spåras och avslöja var han var. Därför sa jag ”säg bara att du är okej”, säger Maryam.

Hon oroade sig hela tiden och försökte föreställa sig vad som skulle hända om han dog, blev skadad eller tillfångatagen. Hon hade hört att det var bättre att dö än att bli krigsfånge.

Striderna når hemstaden

En dag kom nyheten att striderna nu hade nått deras hemstad. Maryam försökte få information från sin man och son om hur de mådde och om huset stod kvar. Från de lösryckta bitar hon såg på tv, var det svårt att förstå vilka delar av staden som var mest drabbade.

– Jag frågade om fönsterrutorna, om de var trasiga, eftersom jag visste att det hade bombats mycket. De svarade bara vagt att allt var okej och att jag inte skulle oroa mig. Det var först senare som de berättade att en missil träffat vårt hus, säger Maryam med tysta tårar rinnandes längs kinderna.

Överfulla boenden

Maryam och hennes familj är bland de tusentals som har tvingats på flykt i ett krig där många fortfarande saknas. Maryam och hennes dotter är fortfarande i Jerevan och nu har även sönerna anslutit sig, efter att kriget tog slut. Maryams man är fortfarande kvar i Nagorno-Karabach.

Under tiden har Maryam fortsatt sitt arbete med att stötta kvinnor och barn på flykt, genom att erbjuda psykologiskt stöd och slussa vidare människor till rätt institutioner och humanitära organisationer för att de ska kunna få hjälp. Maryam förklarar att folk bor i överfulla hotellrum och sover i skolsalar. Det är hårda levnadsvillkor med alldeles för få toaletter.

– Vi vet inte hur vi ska kunna flytta tillbaka. Det finns ingenstans att bo, säger hon.

”Jag klarar inte ett krig till”

Det är svårt att beskriva situationen. Maryam berättar att frågan ”hur mår du?” känns meningslös att ställa till varandra.

– Först var det ett krig, ett ondskefullt, politiskt krig, där du inte något inflytande eller värde. Och nu står många kvinnor utan boende och förväntas dessutom fortsätta hjälpa skadade. De påverkas psykiskt av det, säger Maryam.

Många kvinnor bär dessutom på trauman från tidigare krig, när de var barn, och nu läggs nya sorger efter det här kriget till de gamla. Historien upprepar sig.

– Jag vet bara att jag inte klarar ett krig till. Jag vill inte och jag vet att jag inte skulle klara det.

*För att skydda Maryam och hennes familjemedlemmar har vi bytt ut hennes namn och tagit bort namnen på olika geografiska platser.

Kvinna till Kvinna finns på plats i regionen Södra Kaukasien med ett kontor i Georgien sedan 2004. Vi stödjer och samarbetar med flera lokala kvinnorättsorganisationer.