Linnéa Claeson: ”Abort handlar om liv och död”

Det är 42 grader varmt när jag stiger ur bilen och luften som slår emot mig och resten av gruppen är kvav och tung. Vi passerar en grind och kliver in i en dunkel byggnad där det om möjligt känns ännu varmare än ute i solen. Luften står still och är fylld av en lukt av svett och blod. Det fräter i näsan när vi går genom de mörka korridorerna. ”Är det här verkligen ett sjukhus?” tänker jag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det här i alla fall. Vi passerar stängda dörrar och lysrören över oss blinkar som om de kippar efter andan. Vissa har gett upp helt. En läkare i vit rock öppnar en dörr och tar emot oss med en bestämd handskakning. ”Welcome” säger hon. ”First time in Liberia?” Vi nickar. Det är verkligen first time in Liberia och det är mycket att ta in. 

Partnerorganisationer på plats i Liberia tillsammans med Linnéa Claeson. Foto: Linnéa Claeson

Tillsammans med Kvinna till Kvinna och en grupp professorer, forskare och läkare inom kvinnlig sexuell och reproduktiv hälsa har jag rest till Liberia för att lära mig mer om landets situation och vad Kvinna till Kvinna gör på plats. Vi ska besöka de lokala kvinnorättsorganisationer som Kvinna till Kvinna stöttar, men även sjukhus och kliniker, och det här är vårt första stopp.   

Läkaren berättar om förutsättningarna nu när så mycket internationellt bistånd blivit indraget. När hon får en fråga om de har några av de senaste maskinerna för säker förlossningsvård skrattar hon och säger: ”We don’t always have electricity. No machine is better than the other if you don’t have power to use it.” Vi skrattar inte. Hon berättar sedan att i och med att elektriciteten slutar fungera flera gånger om dagen så är det också svårt att få rent vatten eftersom pumpen inte fungerar då. Hon berättar vidare att mitt i ett akut kejsarsnitt kan alla lampor bara släckas och då blir det kolmörkt inne i operationssalen. ”Then there´s nothing we can do.” 

Vi får lära oss att sexuellt våld är vanligt – något som hänger samman med både tonårsgraviditeter och mödradödlighet. När preventivmedel inte förespråkas och abort är förbjuden eller otillgänglig blir följderna brutala. Efter mötet på sjukhuset är vi alla drabbade av vad vi precis upplevt även om flera av läkarna har erfarenhet av att ha varit på sjukhus i länder med stora ekonomiska utmaningar förut.  

Nästa stopp är en hos en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer som arbetar med att stärka flickors rättigheter och trygghet. Bilarna skumpar längs de steniga, gropiga vägarna när vi tar oss långt ut på landsbygden. Här är känslan helt annorlunda när vi kliver ut ur bilen. Vi möts med dans, sång och kramar av kvinnor och män som klätt upp sig i underbart färgglada kläder. Blommiga kjolar, tjusigt knutna sjalar och klingande skratt omger oss när vi sätter oss ner för att lära oss om arbetet de utför i sitt community.  

Olika personer inom verksamheten berättar om deras projekt, utmaningar och framgångar. Skolelever i vackra uniformer berättar om olika samtalsklubbar där de lär sig om hur deras kroppar fungerar, om mens, sex och samtycke. Den här organisationen verkar göra ett fantastiskt arbete och samarbetar med föräldrar, skola, polis och politiker för att trygga ungdomarnas tillvaro. Deras nästa målsättning är att öppna en ungdomsklinik och det går inte vara annat än imponerad av deras kraftfullhet.   

Mötet avrundas efter några timmar med kramar och lyckönskningar åt vardera håll. Bilarna skumpar tillbaka och vi diskuterar livligt vad mycket kompetens och driv civilsamhället här besitter. Det enda som saknas är resurser. Vi kommer tillbaka till en större väg och utanför bilfönstret skymtar vardagsliv. Marknadsstånd med frukt och fisk, barn som leker med fotbollar, cykeldäck, pinnar och stenar. Vuxna som bär korgar och varor på huvudet.

Kvinna till Kvinnas bil i Liberia. Foto: Judah Darlington Lindah

Vi rullar in på en enslig bensinstation och chauffören går iväg för att handla. Det upprymda samtalet i bilen fortsätter om hur mycket hopp och beslutsamhet de vi precis träffat utstrålade och hur mycket engagemang de vuxna visar för samhällets ungdomar. Vi står stilla där en stund innan en ensam liten, späd flicka kommer gåendes mot bilen för att tigga pengar. Hon ser ut att vara tio år, kanske elva. Hon har en vacker blå klänning på sig. Hela hon är smutsig av vägdammet och hon sträcker ut ena handen mot vår bil – den andra håller hon på magen. Hon är höggravid.

Det är svårt att ens ta in det vi ser. Hon är pytteliten medan magen är enorm. Armar och ben är utmärglade. Ögonen är helt tomma och hon rör sig långsamt, långsamt. Det ser ut som att hon bara har några dagar kvar till att hon ska föda, eller bara några dagar kvar till att hon dör. Här tigger hon ensam vid vägrenen. Vi har fått lära oss att flickor som blir gravida inte får fortsätta sin skolgång och kan bli utkastade ur sina hem. Allt för ofta blir barnen våldtagna och gravida, då får de inte vara kvar i skolan eller hemmet, de får inte göra abort så vissa som försöker göra det ändå dör på grund av de osäkra metoderna som finns att tillgå. Andra försöker genomgå en förlossning, men de är för unga för att klara av det och dör då. Det känns som att det här är helvetet på jorden att vara flicka i. 

Den blå klänningen fladdrar till i vinden. Hennes ögon söker förgäves efter någon som kunde lova henne att det skulle gå bra. Men ingen kan det. Hon stapplar vidare längs vägrenen mot en svindlande ensamhet och bilden av henne bränner sig fast. Den är så orimlig. Ett barn som bär ett barn. En kropp som inte är färdigvuxen men redan märkt av fattigdom, våld och ett samhälles oförmåga att skydda sina flickor.

Och det är här frågan om aborträtt inte längre är en abstrakt diskussion om moral, tro eller politik. Det är en fråga om liv och död. Om flickor som annars kommer dö på smutsiga sjukhusgolv. 

Rätten till säker och laglig abort är ingen lyx och ingen västerländsk idé. Den är en förutsättning för flickors och kvinnors hälsa, skolgång och framtid – och för samhällen som vill kalla sig rättvisa. Det kräver lagar som skyddar, vård som fungerar, kunskap som når fram och resurser som räcker till. 

När aborträtten begränsas, oavsett om det är i Liberia eller i Europa, så är det alltid de mest utsatta som drabbas först. De med minst pengar, minst utbildning, minst makt. Kvinnor som tvingas till illegala och livsfarliga ingrepp. Flickor som tvingas fullfölja graviditeter som deras kroppar inte klarar. 

Jag tänker på flickan i den blå klänningen. På de döda ögonen. På hur världen svek henne. Hon borde ha sprungit barfota med de andra barnen, skrattat, busat, lärt sig hoppa rep och räkna multiplikationstabellen.   

Kampen för rätten till säker abort får aldrig tystna. Inte här. Inte där. Inte någonstans. För varje gång vi låter flickors kroppar bli slagfält för andras idéer, så offrar vi liv. Och varje gång vi försvarar rätten till abort, försvarar vi också rätten att vara människa på sina egna villkor. 

 – Linnéa Claeson, goodwillambassadör för Kvinna till Kvinna