Det var tyst och redan mörkt, fastän klockan knappt slagit tre. Det slitna kontoret var mysigt. Någon hade satt upp varma ljusslingor i varje dunkel vrå, tända ljus stod på borden, och i hallen vajade en yvig gran som spred barrdoft omkring sig. Hon gäspade och sträckte på sig. Om några timmar var det julledigt. Hon hoppades att det skulle bli lugnt. Barnen hade redan lov och hade bott hos mormor i ett par dagar, men i morgon skulle de vara hemma igen. Med kakor i magen och förväntan i ögonen. Hon längtade. De skulle baka, laga mat och pyssla med det sista inför att huset så småningom skulle fyllas med gäster. Fast det mesta hade hon förstås redan gjort. Barnens julklappar låg klara sedan länge, huset var pyntat sedan ett par veckor tillbaka, och hon hade redan bakat en omgång i smyg. Bara utifall att, om något skulle bli bränt.

På hennes avdelning var det tomt. De flesta hade redan gått på ledighet. Förutom de som satt i receptionen, som spenderat de senaste dagarna i lunchrummet. Hon umgicks knappt med dem längre, eller med någon alls på kontoret egentligen, men hade sneglat oavbrutet bort mot köket där de suttit och skrattat långt efter att kaffet var slut. Hon såg upp igen när hon hörde deras ivriga röster närma sig i korridoren. De kom ut i hallen och byltade upprymt på sig jackor och mössor. Det var ovanligt kallt ute. De skulle visst gå ut och ta ett glas. Umgås lite mer. Ansiktet hettade och hon stirrade in i datorskärmen.

”Jasmina?” Filip lösgjorde sig ur klungan, viftade lite tafatt med handen och frågade om hon inte ville följa med? Passa på innan man tvingas hem till familjen, skojade han. Hon blev förvånad, trodde att alla gett upp. Ett snabbt ”tänk om” flög genom huvudet. Men försvann lika fort som det kom. Hon skakade på huvudet, log svalt och sa att hon måste hem till familjen. Han såg osäkert på henne. Sedan ryckte han på axlarna och fortsatte klä på sig. Dörren slog igen efter några ”God jul!” och sympatiska leenden.

Klockan närmade sig plötsligt 17. Med snabba rörelser samlade hon ihop sina saker, fick med sig rock och väska och släckte lampan. Hann fram till dörren innan hon kom på att hon var sist kvar. Soporna. Hon vände, slängde soporna i förrådet, och skyndade tillbaka genom korridoren. Höll på att glömma larmet innan hon jagade ner genom trapphuset, hissen var för långsam. Kall vind slog emot henne när hon flåsande klev ut genom porten. Några få snöflingor yrde upp kring hennes fötter. Hon sprang runt huset. Precis när hon nådde vägen såg hon lyktorna på deras grå bil närma sig borta vid kröken. Hon ställde sig snabbt på sin vanliga plats. Det var lättast att vända där. Andades ut.

Ansiktet strålade mot henne när hon satte sig i bilen.

”Hej älskling!” Han pussade henne på kinden. Hon stängde dörren fort för att inte släppa in blåsten. Bilen rivstartade. Hon lutade sig tillbaka. Han var på sitt bästa humör. Pratade om hur mysigt det skulle bli, vilken tid hans bror och familj skulle komma, och om det verkligen var nödvändigt att hennes mamma skulle bo över i år igen? Hade hon inte varit lite väl gnällig i fjol? Hon svarade mumlande, just då behövdes inte mer. Hennes hand satt fast i hans hela vägen.

Deras hus uppenbarade sig ur mörkret när de svängde in till bostadsområdet. Med staketet översållat av små ljusslingor, parkeringen kantad av lyktor och ljusstjärnor i fönstren, såg den lilla villan ut som hämtad ur en julfilm. Varmt, glittrande, smakfullt. Inte för mycket, inte för grällt. Gömd i garaget låg den rödblinkande tomten hennes son älskat som liten. Han parkerade bilen i en perfekt båge och höll upp dörren för henne när hon klev ur. Som alltid. En snabb minnesbild från när en orolig granne en gång stått och trampat vid tröskeln. En annan från ett polisbesök. De fick aldrig reda på vem som anmält.

Inne ville han ha något varmt, starkt för att fira. För att det bara var de två i kväll utan barn. För att hela julen väntade. Eller för att det bara var slutet på ännu en dag. Han värmde Irish Coffee i det välstädade köket, hon såg det inte men visste att det slank ner fler centiliter i hans glas än i hennes. Uppe i sovrummet bytte hon om till mjuka kläder, lade allt hon haft på sig i tvättkorgen och såg till att det såg ut som hon lämnat det samma morgon. Välbäddad säng. Puffade kuddar. Hon såg sig i spegeln, drog borsten genom håret och hann flyktigt tänka att det kanske kunde bli en skön kväll ändå. Innan hans röst från bottenvåningen skar igenom hennes tankar.

I köket stod han med en grädde i handen och rynkade ögonbryn.

”Hur har du tänkt att vi ska kunna fira jul utan grädde?” Han skakade den hårt, det skvalpade svagt. Den lät tom. Huvudet arbetade snabbt. Inte för en jävla grädde. Hon fann sig, mindes att hon ställt all mat hon handlat inför julen nere i källaren. Hon hämtade två. Han muttrade att den var för varm, men vispade den ändå.

I vardagsrummet var den högra fåtöljen hans, den vänstra hennes. Ur den såg han allt som hände genom fönstret. Med varsitt varmt glas slog de sig ner. Hon lät sig sjunka ihop långt ner i det mjuka tyget. Han pratade om sin fantastiska dag på jobbet. Ett viktigt möte. En eventuell löneförhöjning, på riktigt den här gången. Det var säker mark. Hon slappnade av.

”Hur har din dag varit?” Hon blinkade förvirrat, måste ha slumrat till en stund. Började gäspande berätta om dagen som flutit förbi. I ensamhet. Sa att hon mest längtat hem. Som väntat gjorde det honom nöjd. Hon tog tillfället i akt och bredde på lite mer, avslöjade att de på kontoret hade bjudit med henne ut men självklart hade hon tackat nej. Skruvade lite till, ljög och gick på om hur ointressant var och en av dem var. Men han blev tyst i stället. Drack långsamt. Frågade sedan vilka exakt hon pratade om egentligen? Något lurade i mungipan. Hon kunde inte läsa av det än, men kände att han letade. Som om hon trippade barfota på vasst grus radade hon försiktigt upp deras namn.

”Och vem fick för sig att bjuda med dig?” Rösten var iskall, leendet grymt. Polletten trillade ner. Han skulle få jackpot. Hon blev tom.

”Filip.” Hon rätade på ryggen. Ögonen stirrade rakt fram, fästa vid den vas han köpt åt henne som förlåt när det hade hänt för första gången. Ansiktet höll hon slätt och ordnat, utan att uttrycka en känsla. Luften skälvde. Sekunderna gick.

Nu fanns ett antal olika scenarion att välja på. De spelades upp i hennes huvud. Skulle han straffa henne i små portioner under hela julen? Hitta sätt att komma åt henne på i varje situation, krossa varenda bit av vad julen betydde för henne. Utsätta henne för subtila vidrigheter, gärna inför andra utan att de skulle förstå. Som förra julen. Hon mindes det som att vara fast i ett sjukt skådespel – han var regissör, och släkten publiken som gav honom rosor efteråt. Eller så skulle han släppa lös allt på en gång. Skrika, slå, skada, se till att natten blev en mardröm. Men det skulle ändå vara det bästa. Att det skulle vara över innan barnen kom.

Utanför hade vinden gett upp. Det var fruktansvärt tyst. Skeden rörde runt, runt. Granen glimmade. En ängel i porslin stirrade blint ner från sin hylla. Sedan for glaset i golvet. Hon stängde av.