Från krigstrauma till tillit och återhämtning

År 1994 grundades kvinnorättsorganisationen Vive Žene i Bosnien-Hercegovina av tre tyska kvinnor som ville stötta landets kvinnor under kriget. Till en början riktades stödet till kvinnor och barn som fördrivits, särskilt från östra Bosnien-Hercegovina.

– Vi var omringade av serbiska soldater. Det var beskjutningar i kantonen Tuzla, men inte stridigheter inne i staden. Runt 200 000 internflyktingar kom till Tuzlakantonen, berättar Jasna Zečević, chef för Vive Žene.

Under den här tiden bodde omkring 200 000 internflyktingar i tillfälliga boenden. Vive Žene inrättade då ett center för terapi och rehabilitering där kvinnor och barn kunde bo i flera månader. Målet var att skapa hopp och en känsla av normalitet.

Trygghet före läkning

De första två åren fokuserade organisationen på akutstöd till kvinnor och barn på flykt. Med tiden utökades arbetet till att även omfatta eftervård och psykosociala insatser i lokalsamhället.

– Vi började inte med psykoterapi direkt – det gick inte i en krissituation. Men när kvinnorna kände sig trygga var de redo för terapi, förklarar Jasna.

Även när kriget tog slut stannade Vive Žene kvar i samhället för att stötta återintegrering och långsiktig läkning. Deras arbetssätt kombinerade individuellt stöd, samhällsengagemang och politiskt påverkansarbete – och gör det än i dag.

Psykoterapi med fokus på tillit

I dag fortsätter organisationen att arbeta med vad de kallar för ”inre läkning” och erbjuder intensiv psykoterapi till kvinnor som upplevt trauman. I början av 2000-talet breddades arbetet till att även omfatta genusbaserat våld.

Deras skyddade boende bemannas av ett tvärprofessionellt team med psykologer, socionomer, juridiska rådgivare och pedagoger. Förutom traditionell psykoterapi erbjuds också kroppsterapi. Organisationen arbetar dessutom förebyggande för att undvika att trauman förs vidare mellan generationer och verkar för försoning mellan grupper som splittrats av kriget.

Stöd till vittnesmål – utan retraumatisering

En av organisationens största framgångar kom 2006, när deras påverkansarbete ledde till en lag som erkänner överlevare av konfliktrelaterat sexuellt våld. I dag fortsätter teamet att stötta kvinnor som förbereder sig för att vittna i domstol – utan att utsättas för ny traumatisering.

– Vi förbereder dem mentalt för hur rättsprocessen fungerar. Rättssystemet är strikt och processen kan i sig väcka trauman, särskilt när kvinnor kallas att vittna i flera olika fall. Vår roll är att hjälpa dem bearbeta fragmenterade minnen, så att de kan berätta sin historia lugnt och sammanhängande, säger Jasna.

För att undvika ytterligare trauman har Vive Žene byggt upp ett stödnätverk med utbildade yrkespersoner och institutioner som förstår kvinnornas situation. Samtidigt utbildar de professionella i skyddskedjan om traumabearbetning och kvinnors behov.

Läkning börjar med tillit

– Det viktigaste är tilliten, säger Jasna. När någon utsätts för en våldtäkt bryts förbindelsen med omvärlden. Hon isoleras. Om traumat inte bearbetas kan det yttra sig i psykosomatiska symtom.

Många kvinnor söker hjälp långt efter att övergreppen ägt rum. De kan ha levt med symptom som sömnsvårigheter eller högt blodtryck utan att koppla det till tidigare våldsupplevelser. I terapi kan dessa samband börja bli begripliga.

– För oss är det största framsteget när kvinnor söker sig till oss för att de litar på oss.

Varsamt arbete ger starka band

Organisationen arbetar med ett varsamt tilltal för att nå ut till kvinnor – genom samtal, på samhällsaktiviteter eller via informationskampanjer.

– Vi frågade aldrig: Har du trauma? I stället sa vi: Känner du någon som har svårt att sova, äta eller att relatera till sina barn?

När Ryssland invaderade Ukraina 2022 utökade Vive Žene snabbt sitt stöd. För många kvinnor i Bosnien-Hercegovina väcktes gamla trauman av krigsbilder i media.

– Människor kan bearbeta och leva med sina trauman men de försvinner inte, förklarar Jasna.

När trauma går i arv

Organisationen arbetar även med att förhindra att trauma förs över till barn. I landsbygdsområden dit kvinnor återvänt efter kriget, började barn i skolor i Republika Srpska – en av landets två entiteter – att bära med sig rädslor och minnesbilder från berättelser de hört hemma.

– De sa att de inte ville gå genom skogen. De trodde att soldater fortfarande kunde gömma sig där. Deras rädsla formades av berättelserna hemma, berättar Jasna.

Organisationen började därför arbeta med både föräldrar och skolor.

– Vi uppmuntrade föräldrar att prata öppet med sina barn. Även om de inte säger något, känner barnen av smärtan och skapar sina egna berättelser. Vi ville att de skulle få veta sanningen så att de själva kan välja hur de vill leva med den.

Kvinna till Kvinna har arbetat för kvinnors rättigheter i Bosnien-Hercegovina sedan 1993.