Tio år sedan arabiska våren – men vad hände med kvinnorörelsen?
Det är tio år sedan den arabiska våren inleddes och folkliga uppror mot myndigheterna spred sig runt om i Mellanöstern och Nordafrika. Men hur har dessa tio år påverkat kvinnorörelsen? Kvinna till Kvinna har pratat med kvinnorättsaktivister i Egypten och Tunisien.
Tunisien Foto: Karolina Sturén
”Många var naiva då 2011. De trodde att bara Mubarak försvann så skulle allt bli bra. Men vi som hade varit med ett tag förstod att det skulle bli en lång kamp.”
Kvinna till Kvinna pratar på länk med Mozn Hassan, en av Egyptens mest kända kvinnorättsaktivister. I bakgrunden hörs Kairos intensiva biltrafik. Vi har ringt upp för att fråga hur den egyptiska kvinnorörelsen haft det under de tio år som har gått sedan den arabiska våren, den som fick bort den mångårige diktatorn Hosni Mubarak från makten. Egypten hoppades då på demokrati men har ännu inte nått dit.
”Jag visste alltid att revolutionen skulle komma men inte när. Vi anade från början att det inte skulle bli lätt. Egypten är ett komplicerat samhälle med mycket dynamik och spel kring makten. Men Egypten har också en historia av aktivism och feminism sedan 50-talet,” säger Mozn.
Den då 25-åriga Mozn Hassan var med och startade den feministiska organisationen Nazra 2005. Syftet var att engagera en ny generation som ville ha förändring.
”Klimatet i Egypten har alltid varit hårt, men just då, 2005, blev det lite lättare. Sedan blev det ett bakslag igen 2010. Vi hade ett hemskt val då.”
Motgången blev kortvarig. Bara ett år senare svepte den arabiska våren med full kraft in från Tunisien, över Libyen och Egypten och vidare till Syrien där den kom att bli starten på det inbördeskrig som fortfarande pågår.
”Vi hade länge jobbat djupt och ihållande för en förändring. Och plötsligt fick vi folk med oss! Vi hoppades på att kunna skapa en feministisk rörelse inom revolutionen.”
Mozn Hassan kvinnorättsförsvarare i Egypten.
Kvinnorättsförsvarare kallades för prostituerade
Men i revolutionens folkliga protester i centrala Kairo kom många kvinnor att utsättas för sexuella övergrepp och i det första fria valet i Egypten efter arabiska våren kom det islamistiska Muslimska Brödraskapet till makten för att sedan röjas ur vägen vid en kupp där personer som stått nära Mubarak tog makten och har den än idag.
”Muslimska brödraskapets tid var ett krig mot kvinnorna. Få sexuella övergrepp utreddes och vi kvinnorättsförsvarare kallades för prostituerade”, säger Mozn Hassan.
Hon kan inte svara på om den egyptiska kvinnorörelsen har uppnått vad den hoppades på för tio år sedan. Hon menar att det pris kvinnorättsförsvararna har betalat och betalar är högt.
”Patriarkatet ger oss kvinnor vissa rättigheter idag och de tycker att vi ska vara glada över det. Nu accepterar de till exempel vissa rättsfall runt sexuellt våld. Men vi kan förlora de här rättigheterna närsomhelst. Patriarkatet tillåter inte en fri kvinnorörelse. De kan komma med vackra ord, men det är verkstad som gäller, att bryta upp strukturerna. Viljan att göra det finns hos kvinnor från alla samhällsklasser som har en gemensam berättelse.”
Vi undrar hur hon orkar år efter år utan att se annat än små och symboliska förbättringar och ibland bakslag för kvinnor i Egypten. Det är först tyst, sedan svarar Mozn: ” Nazra som organisation står ändå fria. Viljan är vad som görs, inte vad som delas på sociala medier. Att vara feminist är ett val. Vi måste kämpa för att i alla fall inte lämna ifrån oss något som är värre till nästa generation.”
Varken bättre eller sämre nu
Samar Shaiek från kvinnorättsorganisationen AFTD tillhör med sina 24 år en ung feministisk generation i Tunisien. Hon var bara 14 år när revolutionen startade och konstaterar att hon inte har någon riktigt bra bild av hur det var för kvinnorättsrörelsen i landet under diktatorn Ben Alis tid.
”Men jag tror att det varken är bättre eller sämre för Tunisiens feminister nu, jämfört med före 2011. I parlamentet idag är det få som bryr sig om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter.”
Samar konstaterar att Tunisien ändå är det enda arabland
som arbetar aktivt med kvinnors rättigheter.
Landet har till exempel fri abort, kvinnors rättigheter är inskrivna i konstitutionen och våld mot kvinnor anses som ett brott.
”Vi är tacksamma över mycket, men samtidigt är vi rädda för en större backlash. Parlamentet blev mycket mer konservativt vid valet för fem år sedan och bakåtsträvarna vill begränsa för kvinnor.”
”De vill se kvinnan som bara en bebisfabrik.”
Samar tycker att hon kunde se motgångarna komma när det stod klart att Muslimska Brödraskapet hade infiltrerat staten och samhället. Nu vill de skära ner på undervisning och förmåner för kvinnor. Bland annat siktar de in sig på tillgång till preventivmedel, sexualundervisning, mödravård och aborträtten.
”De vill se kvinnan som bara en bebisfabrik. De är rädda för kvinnorörelsen och den makt den trots allt har idag.”
Våldsnivån har också ökat mot tunisiska kvinnliga politiker och kvinnorättsaktivister. Samar Shaiek säger att kvinnorörelsen är besviken över utvecklingen och måste vakta noga på om det sker en ökad diskriminering av kvinnor.
”Men vi måste fortsätta hoppas. Vi har trots allt uppnått ganska mycket så vi kommer inte att ge upp.”
