Vad hände med det jämlika Albanien?

från politiken. Kvinnors rättigheter står lågt i kurs i dagens Albanien. En del har börjat drömma sig tillbaka till kommunisttiden – då hade alla åtminstone jobb. Andra menar att det är nu som jäKvinnomisshandel, hög arbetslöshet och utestängning från politiken. Kvinnors rättigheter står lågt i kurs i dagens Albanien. En del har börjat drömma sig tillbaka till kommunisttiden – då hade alla åtminstone jobb. Andra, som författaren Diana Culi, menar att det är nu som jämställdheten äntligen har sin chans.

– Korruption, kvinnohandel och klanvälde. Det är vad omvärlden förknippar med Albanien. Visst har vi stora problem, speciellt vad gäller kvinnors låga status, men om vi bara fokuserar på hur illa det är kommer inget att förändras.

Journalisten och författaren Diana Culi är ordförande för Forum I Pavarur I Gruas Shqiptare (Independent Women’s Forum) i Tirana. Hon är en av kvinnorörelsens ledande personer i Albanien och hon var bland annat med och startade en av de första oberoende organisationerna i landet efter kommunistregimens fall för 13 år sedan.

Den snabba förändring som tog vid då en av världens mest isolerade diktaturer rämnade förde med sig ett politisk och ekonomiskt kaos, vars konsekvenser Albanien fortfarande lider av. Korruptionen är utbredd, många går arbetslösa och framtidstron är låg. Kvinnors position i samhället är mycket eftersatt, vilket tar sig uttryck på flera olika sätt. Kvinnomisshandel är ett utbrett problem i många familjer. Upp emot 10 000 albanska flickor uppges ha utsatts för människohandel under de senaste fem åren. Tillgången till det politiska makten är begränsad, männen står för 95 procent av platserna i parlamentet.

– Vi lever i ett utpräglat patriarkalt samhälle. Det är männens normer som styr. Men det är det här vi ska bryta.

PESSIMISTISK BILD FÖRMEDLAS
Diana Culi tycker att det har presenterats alldeles för många problemfyllda rapporter och artiklar om Albanien. Det för med sig att folket blir handlingsförlamat och lamslaget, menar hon. Det sker små förändringar till det bättre och dessa måste få mer uppmärksamhet.

– Vi har fått ned arbetslösheten. Fler tjejer utbildar sig. Allt fler tycks förstå vikten av ett jämställt samhälle, även om det går sakta. Det ska vi ta fasta på.

Hon hänvisar till de insatser som görs av ideella kvinnoorganisationer över hela landet. På olika sätt försöker de förbättra kvinnors villkor, i familjerna, skolan, på arbetsplatser och inom politiken. Två konkreta resultat av kvinnorörelsens samlade arbete är till exempel införandet av de nya jämställdhets- och familjelagarna. Även om det finns kritik mot delar av innehållet, och farhågor kring bristen på viljan till implementering, så är de nya lagarna de första i landet att ta upp kvinnors villkor.

– Under kommunistregimen trodde vi oss leva i ett jämlikt samhälle. Problemet var att den jämlikhet som sades råda var baserad på männens verklighet. Kvinnor hade ingen egentlig makt.

JÄMLIKT PÅ YTAN
Jämlikheten under diktator Enver Hoxha baserades mer på skyldigheter än rättigheter. Både män och kvinnor skulle bidra till produktionen, som stod i centrum i arbetet för att bygga upp den kommunistiska mönsterstaten. Allt var starkt reglerat uppifrån. Diana Culi berättar om de kvinnoorganisationer som fanns. Medlemskap var obligatoriskt och allt som gjordes och skrevs kontrollerades av kommunistpartiet.

– Men allt var inte bara strunt. Kvinnorna fick till exempel utbildning, även om de själva inte fick välja inriktning. Det fanns dessutom fri hälsovård, barnomsorg och jobb. Det är det som gör att en del kvinnor har börjat längta tillbaka. I dag är många isolerade i sina hem.

Diana Culi själv håller dock inte med om att ”det var bättre förr”.

– Visst, vi hade jobb och utbildning men ingen frihet. I dag har vi frihet, men det är ont om jobb och stora brister i utbildningen. I det här samhället finns dock möjligheter till förändring, det är det som är skillnaden. Då styrdes allt uppifrån och vi hade ingenting att säga till om.

Diana Culi pekar på problemet med våld mot kvinnor, som nu kommit fram i ljuset. Hon är övertygad om att problemet var stort även förr, men då gömdes det undan och ”fanns inte”. Statsmaktens tryck var för stort.

– Internationellt pratar alla om hur illa det är i Albanien. Det gör att ingen vill satsa på detta fattiga, korrupta land. Men vi kan inte se oss som offer, då blir vi oförmögna att handla. Även små steg är steg framåt.

Anna Lithander