Ta in kvinnor i fredsförhandlingar!

Sanam Anderlini är på besök i Stockholm. För tio år sedan var hon med och utformade FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet.

I Global reportings lokaler i Stockholm den 4 oktober svarade Sanam Anderlini på frågan om varför resolution 1325 skrevs och om den har spelat någon roll.

– Kvinnorörelsen pekade på brister i FN-systemet och visade att de kunde hjälpa till genom resolutionen.

Sanam AnderliniFN har sedan det bildades inte lagt sig i interna stridigheter. Idag är de flesta av världens konflikter interna. Väl medveten om sina egna brister gjorde FN en ansats till förändring i slutet på 1990-talet. Säkerhetsrådet accepterade tillblivelsen av en resolution om kvinnor, fred och säkerhet.

– Om vi hade visat på vikten av att ha en resolution byggd på mänskliga rättigheter eller på det civila samhällets erfarenheter, hade vi aldrig fått igenom den. Men säkerhetsrådet ansåg nog att kvinnor var harmlösa och ofarliga.

Resolutionen har kritiserats från flera håll för att ha en agenda baserad på västländers intressen. Men det är inte sant, säger Sanam Anderlini. Det första landet som antog resolutionen var Bangladesh. Strax därefter Vietnam och Uganda. Alltså länder som nyligen upplevt konflikter. Det är stater som förstått hur svårt det är med fredsbyggande, säger hon.

Sanam Anderlini pekar på olika exempel där resolution 1325 verkligen gjort skillnad. Det är idag fler kvinnor i fredsbevarande styrkor, särskilt polisiärt. Tidigare hördes undanflykter inom FN om att det inte finns några kvinnor att skicka till konfliktområden. Men den typen av argument är inte längre gångbara. Dessutom var attityden inom FN flat och ointresserad när det uppmärksammades att FN-soldater begick sexuella övergrepp på lokalbefolkningen.  ”Det är inget att göra åt, pojkstreck kommer alltid att finnas”, var en gängse uppfattning. Idag är det annorlunda. FN har infört noll-tolerans mot personal som utnyttjar civilbefolkningen sexuellt.

Men fortfarande har i princip ingenting hänt när det gäller kvinnors deltagande i fredsförhandlingar. Därför, säger Sanam Anderlini, är det inte fredsbyggande som FN:s medlare och förhandlare håller på med. När samma män pratar och diskuterar utan att något händer, utan att vi får en fredligare värld, då är det konfliktledning de håller på med. Ingenting annat.

– FN är drabbat av minnesförlust. De goda erfarenheterna vi har av kvinnor i fredsförhandlingar, som i Guatemala och i El Salvador glöms genast bort. Vid nästa konflikt måste hjulet uppfinnas igen, säger Sanam Anderlini.

– Ta med kvinnor in i fredsprocessen i ett tidigt skede! Det är pragmatiskt eftersom man då kommer att få en fredsprocess som faktiskt kan leda till fred, avslutar hon.

Katarina Hellström