"Svik inte kvinnorna i Kongo"

Kongolesiska kvinnor skriker nu ut sin förtvivlan till omvärlden. Världens ledare har denna vecka en chans att svara på deras nödrop, eftersom de i morgon samlas i FN i New York för att uppmärksamma tioårsdagen av den historiska resolutionen 1325 om kvinnors betydelse för fred och säkerhet.

Det får inte stanna vid vackra ord om kvinnors rättigheter – det grymma och systematiska våldet mot kvinnor måste upphöra. Mer resurser måste avsättas till lokala kvinnoorganisationer, och kvinnor måste få plats vid förhandlingsbordet. Allt annat vore att ännu en gång svika Kongos kvinnor.

Trots att sexuellt våld i krig har uppmärksammats under senare år, inte minst kopplat till de förfärliga brotten i östra Demokratiska republiken Kongo, visar nya rapporter att våldtäkterna fortsätter i oförminskad styrka. Över 500 kvinnor och barn, några så unga som sju år, våldtogs under juli och augusti. Detta trots den största FN-missionen genom tiderna och stor internationell närvaro. Kvinnorna i Kongo upplever att de lämnas ensamma – att inget görs.

”Vi kan prata, prata, prata – men ingen lyssnar på oss”, säger en kongolesisk kvinna i dokumentären Kvinnornas krig av Marika Griehsel.

Det är bra att Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (M) konsekvent betonar vikten av att släppa in kvinnor i fredsförhandlingar och skydda kvinnor i väpnade konflikter.

Det är bra och viktigt att FN:s särskilda representant för frågor som rör sexuellt våld i krig, Margot Wallström, besöker Kongo och vittnar om vad hon sett och hört.

Men för att verklig förändring skall ske måste lösningarna vara långsiktiga och bygga på kvinnornas egna önskemål. De behöver såväl akut medicinsk och psykosocial hjälp som kompensation och återupprättelse via domstolar. Förövarna måste gripas och lagföras. Straffriheten, som råder idag, måste upphöra.

Men Kongos kvinnor behöver också ges plats och röst i kommande freds- och återuppbyggnadsprocesser. Det handlar både om demokrati och om att uppnå hållbara lösningar.

Av erfarenhet vet vi att kvinnorörelsen kan spela en konstruktiv roll för freden – se bara på Nordirland och Liberia. Fokus bör därför ligga på att stötta kvinnors organisering och verka för en kvotering för att få in fler kvinnor i fredsförhandlingar och i återuppbyggnaden av samhället.

FN:s egna siffror talar sitt tydliga språk. I de fredsförhandlingar som förts mellan 2000 och 2008 har endast 6 procent varit kvinnor. Detta har föranlett Margot Wallström att gå ut och kräva kvotering.

Kvotering av kvinnor till beslutande församlingar ger resultat. Det har bevisats vid åtskilliga tillfällen världen över, till exempel när det gäller parlamentariska församlingar.

Parallellt med detta måste stödet till kvinnorättsaktivister och deras organisationer öka, både politiskt och ekonomiskt.

Den ojämna maktrelationen mellan kvinnor och män, som bland annat tar sig uttryck i omfattande sexuellt våld, är ett grundläggande problem i Kongo. Kvinnor har inte rätt att ärva, behöver sina mäns tillstånd för att öppna ett bankkonto och får i många fall inte äga land. Hemgift, tvångsgifte och månggifte är vanligt. Bara drygt 8 procent av parlamentarikerna är kvinnor, kvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och mödradödligheten är en av världens högsta.

Eftersom kvinnorna ofta hålls utanför beslutsfattande organ väljer de andra vägar för politisk påverkan. Vi vet från vår svenska historia hur viktigt det är att kvinnor organiserar sig för att kunna hävda sina rättigheter. Vi vet också från andra konfliktdrabbade länder att kvinnoorganisationer ofta är centrala fredsaktörer. I Israel och Palestina samarbetar kvinnoorganisationer över konfliktgränserna. I Liberia gick kvinnorna samman för att tvinga fram en lösning när fredsförhandlingarna strandade 2003. Att de kvinnliga väljarna var i majoritet i valet i Kongo 2006 visar att kvinnor längtar efter att få använda sin röst och sina demokratiska rättigheter.

Biståndsminister Gunilla Carlsson ställde vid ett tillfälle frågan om inte hela Sveriges bistånd borde inrikta sig på åtgärder för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är en radikal och intressant tanke. Inte minst om vi ser till den starka kopplingen mellan jämställdhet, fred och fattigdomsbekämpning. Kongo är inget undantag.

När nu världens ledare samlas i FN måste Sverige särskilt lyfta följande frågor:

- Kvinnors plats i fredsförhandlingarna. Facit visar att utvecklingen inte har gått framåt, och därför behöver kvotering införas.

- Öronmärk biståndsmedel direkt till kongolesiska kvinnoorganisationer.

Målet är inte att göra krig säkrare för kvinnor, utan att säkra freden för alla.

Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Läs hela artikeln i Sydsvenskan