Situationen idag

Kvinnorna i Irak lovades befrielse i samband med invasionen av Irak 2003, men förhoppningarna som väcktes inom kvinnorörelsen kom snart på skam.  2009 var ett år då våldet minskade drastiskt på ett generellt plan och antalet civila dödsoffer halverades, medan situationen för kvinnor fortsatte att försämras. 65 procent av befolkningen i Irak är kvinnor, och 40 procent av familjerna försörjs av en ensam kvinna. Men endast en halv procent av det internationella finansiella stödet till Irak gick 2008 till kvinnor, enligt FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem. 

Våld mot kvinnor, Fred och Säkerhet
Irak är idag ett militaristiskt samhälle med våldet ständigt närvarande. Den ökande fundamentalismen är inriktad på kvinnor som inte följer traditionella värdemönster. Kvinnoorganisationer vittnar om fortsatt ökning av våld i hemmen. Även så kallade hedersbrott, barnäktenskap och prostitution ökar. Al Mostaqbal Center for Women framhåller att förövarna behandlas med överseende medan kvinnorna skuldbeläggs för sin situation. Många förblir tysta, både som en följd av underordning och brist på kunskap om kvinnors rättigheter. Dessutom är fattigdom ett särskilt stort bekymmer för kvinnorna, eftersom deras tillträde till arbetsmarknaden är begränsat och endast 20 procent av de förvärvsarbetande är kvinnor.

Enligt människorättsorganisationen Al-Amal Association får endast var fjärde änka ut den statliga pension de har rätt till. I Baghdad ville chefen för stadens internflyktingkommitté lösa problemet genom att ge bidrag till män som kan tänka sig att gifta sig med änkorna, men inte har råd.

I februari 2009 avgick kvinnoministern Nawal al-Samarrai i protest.”Samhället faller sönder och jag är en minister utan resurser. Vi lämnar en armé av änkor i hopplöshet” varnade hon då. Några veckor senare berättade al-Samarrai för nyhetsbyrån AFP att hon skulle återgå om hon fick förutsättningar att utföra arbetet. I stället bekräftades hennes anklagelser om att regeringen inte prioriterar kvinnofrågor. Ministeriets redan skrala budget har sedan avhoppet skurits ner från 7 500 dollar till 1 500 dollar per månad.

Diskrimineringen på arbetsmarknaden gör kvinnorna sårbara för människohandel. Samtidigt är det förbjudet att vara prostituerad och prostituerade kvinnor har avrättats offentligt av milis för att statuera exempel. Antalet fängslade kvinnor har ökat efter invasionen och liksom manliga fångar utsätts de för sexuella övergrepp. Många gånger dödas kvinnorna av egna släktingar när de släpps fria eftersom det förutsätts att de utsatts för sexuella övergrepp och därmed vanärats.

Kvinnojourer och skyddade boenden är illa sedda av fundamentalistiska grupper i samhället. Organisationen Asudas shelter i Sulaymaniyah har attackerats av milisen och även samhällets institutioner motarbetar försök att öppna skyddade boenden eftersom de anses stödja och uppmuntra otrogna kvinnor.

Varje försök att höja rösten för kvinnors rättigheter möter politiska och sociala hinder med det rådande samhällsklimatet. I maj 2009 utsattes Organisation of Women’s Freedom in Iraq, OWFI, för en smutskastningskampanj. Via konservativt och politiskt uppbackad media anklagades organisationen för att förnedra kvinnor. Regeringen använde statlig TV för att argumentera emot en planerad intervju med en av OWFI:s företrädare, som skulle genomföras i den oberoende satellitkanalen MBC. Kampanjen lyckades. Intervjun stoppades. Formellt sett råder yttrandefrihet i landet.

Kvinnors rättigheter och lagstiftning
Efter de allmänna valen i januari 2005 antogs en permanent konstitution som ratificerades i oktober samma år. Konstitutionen ger kvinnor och män lika status inför lagen och förbjuder diskriminering på grund av kön, liksom våld inom familjen. Men allvarliga motsägelser i lagstiftningen urholkar kvinnors rättigheter.

Konstitutionen slår fast att ingen lag som motsäger islams föreskrifter får antas. Det ger högsta domstolen och de federala domstolarna, som består av domare och experter i sharia, stort tolkningsutrymme. Det innebär också att kvinnors rättigheter måste motiveras religiöst inom det muslimska ramverket. Konstitutionen slår även fast yttrandefrihet så länge det är inom ordning och moral. Det innebär i praktiken att om en domare tycker att det är omoraliskt att man uppmuntrar kvinnor att använda preventivmedel döms det som olagligt.

Genom en nationstäckande kampanj drev irakiska kvinnor igenom ett avskaffande av den resolution som placerade familjerätten under religiösa domstolar. Istället gjordes kvinnornas rättigheter förhandlingsbara. Med hjälp av artikel 41 i konstitutionen kan irakiska medborgare välja religiösa eller sekulära domstolar när det gäller familjerättsliga frågor, vilket ger ett sämre utgångsläge för kvinnor. I shariadomstolar väger kvinnans vittnesmål hälften av mannens. När USA harmoniserade Iraks lagar med internationell lag lät man straffreducering för mord som motiveras med heder vara kvar.

Kvinnokonventionen, CEDAW, ratificerades av Irak 1986, men med flera avgörande undantag. Reservationen mot artikel 2, som etablerar principen om lika rättigheter för män och kvinnor, sätter hela konventionen ur spel. Inga steg mot att häva reservationerna har tagits, vare sig av det USA-ledda interimsstyret eller av den nuvarande regimen.

Kvinnors deltagande i beslutsfattande och kvinnors organisering
Säkerhetssituationen i Irak är ett stort hinder för kvinnors möjligheter att delta i samhällslivet. Att mötas, organisera sig, arbeta, knyta kontakter och påverka politiskt är svårt när man inte vågar gå ut av rädsla att bli dödad. Rörelsefriheten är särskilt begränsad för kvinnor. Nyligen lade inrikesministeriet fram nya passregler där alla kvinnor, oavsett civilstånd, måste ha en manlig förmyndares godkännande för att kunna få ett pass. Regleringen står i uppenbar strid med konstitutionen. Kvinnors skolgång har minskat drastiskt sedan invasionen och man har nått en situation där mödrar är bättre utbildade än sina barn.

Efter USAs ockupation krävde kvinnoorganisationer att ockupationsmakten skulle kriminalisera våld mot kvinnor i hemmet och genomföra FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet, vilket ignorerades av Paul Bremer som ledde den civila administrationen i Irak. Av konstitutionskommittéens 55 medlemmar fanns åtta kvinnor, varav endast en inte tillhörde ett religiöst parti. Sekulära kvinnor har marginaliserats under hela processen.  Samtidigt som provinsvalen, som hölls i början av 2009, beskrivs som en seger för sekulära politiska krafter, utmanövrerades kvinnor som kandiderade självständigt och vann starkt stöd bland väljarna.

En kvotering på 25% kvinnor i parlamentet skrevs in i konstitutionen, också detta efter högljudda krav från de irakiska kvinnorna. I praktiken är de sekulära kvinnornas inflytande begränsat. Flera har stängts ute från parlamentet genom manipulation, trakasserier och mordhot. Än så länge representerar majoriteten av kvinnor i parlamentet religiösa partier och innehar lägre poster.

Många av de organisationer som Kvinna till Kvinna stödjer arbetar med våld mot kvinnor och ge juridiskt stöd till kvinnor. De arbetar också hårt för att ändra konstitutionen till en jämställd och sekulär lagstiftning där rättssäkerheten är lika för alla och baseras på medborgarskap och inte på religionstillhörighet. Bristen på politiskt inflytande gör kampen minst sagt ojämn.