På väg mot ett slut på exkluderingen av kvinnor

För att uppmärksamma 10-årsjublieet av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet har Kvinna till Kvinna bjudit in Sanam Anderlini till Stockholm i början av oktober. Ett mer detaljerat program kommer snart. Sanam Anderlini var en stark förespråkare för skapandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 och var även med och utformade den. Under 2008 arbetade hon också med den uppföljande resolutionen på samma ämne, FN:s säkerhetsråds resolution 1820. 

Kvinna till Kvinna:
1325 har funnits i 10 år nu, vad har egentligen hänt under den här tiden? Finns det något att fira?

Sanam Anderlini:
Jag är inte rätt person att avgöra det. Grunder för allt vi gör är kvinnorna och flickorna såväl som männen och pojkarna som är fast i kriget.  De kan bäst bedöma hur vi alla – FN, regeringar, civila samhällets organisationer - klarar oss.

Vad vi faktiskt vet är detta: För 10 år sedan hörde vi nästan aldrig kvinnor nämnas i FN:s säkerhetsråd eller i sammanhang av fredsmäklande eller fredsbyggande arbete. Vi hade erfarenheter från marken där kvinnorna gjorde arbetet – förhandlande med beväpnade grupper, tog hand om familjer, mobiliserade för fred, men i de flesta fall var de osynliga internationellt. Vi gör fortfarande inte tillräckligt för att göra deras röster hörda i fredsprocesser, men vi ser en förändring och utveckling som bryter upp kvinnors utanförskap och exkludering.  

Frågan om sexuellt våld varken lyftes upp eller ens behandlades tidigare. Ett exempel är Demokratiska republiken Kongo där fruktansvärda våldtäkter begicks mot kvinnor och flickor under kriget, men det nämndes knappt i början.  Nu finns det vissa medel för att förebygga detta, inte alla är fungerande, men vi hör åtminstone om det sexuella våldet och arbetet mot våldtäkterna får uppmärksamhet. 

Även vad gäller FN:s fredsbevarande styrkor har en viss förändring skett. Attityden har tidigare varit att det egentligen inte fanns någonting att göra åt de fredsbevarande styrkornas utnyttjande, exploatering och våldtäkter av kvinnor och flickor. Idag är det nolltolerans som gäller all form av utnyttjande och en attityd som rör sig från ”så har det alltid varit och det finns inget att göra åt det” till att ”riktiga män exploaterar inte fattiga kvinnor”. Självklart ser vi fortfarande fall då FN-personal på plats exploaterar kvinnor och flickor sexuellt och tillräckligt görs inte, men det är i alla fall inte tolererat eller ignorerat på högsta nivå.

Under dessa 10 år har vi gjort framsteg och kommit en bra bit på vägen med att ge en röst, ett namn och ett visst erkännande åt dessa frågor. Men kan kvinnor och flickor, män och pojkar som lever mitt i kriget och våldet faktiskt se och känna av dessa framsteg? Jag hoppas det – men min gissning är att det fortfarande skiljer sig mellan olika konflikter och att vi har en lång väg kvar.

Kvinna till Kvinna:
FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter Margot Wallström har sagt att man borde kvotera in kvinnor i fredsförhandlingar. Vad tycker du om en sådan kvotering? Vad anser du är viktigast när man försöker uppmuntra kvinnors deltagande i fredsprocesser?

Sanam Anderlini:
Jag håller i princip med henne och har skrivit mycket omfattande kring denna fråga. Standardmetoden för fredsförhandlingar – att föra de krigförande parterna till bordet -fungerande när stater var de huvudsakliga aktörerna. Men i inbördes - och transnationella konflikter är så många olika aktörer involverande och de vill inte nödvändigtvis ha fred. Vi vi behöver ett nytt förhållningssätt och fredsbyggande är så komplicerat.

Ändå gör vi våldet legitimt genom att endast erkänna beväpnade och våldsamma aktörer, medan kvinnor och andra aktörer som ägnar sig åt fredlig förändring av samhällen fortsätter att hållas utanför. Fredsprocesserna som vi har är för snäva avseende fokus och agenda. De angriper inte roten till konflikten och tillhandahåller inte heller ramverket för en långvarig fred. De använder inte hela samhällets kapacitet. Det slutar med att vi ser fortsatt våld förstöra i såkallade post-konfliktområden.

Vi skulle kunna ha kriterier för valbarhet vid medverkan (eller åtminstone systematisk rådgivning) i fredsprocesser med fredsgrupper och koalitioner. Dessa kriterier skulle kunna utvecklas av organisationer från civilsamhället och spridas vitt så att kvinnliga fredsaktivister kan se vad de borde göra för att bli inkluderade. Självklart kommer representanter från beväpnade aktörer och stater fortsätta att vara involverade i försöken att nå vapenvila och fred. Förenta Nationerna skulle dock kunna besluta om vissa grundläggande kriterier för att inkludera icke-våldsamma aktörer i förhandlingarna för fredsbyggande och maktfördelning. Att göra på det här viset skulle även öka trycket på beväpnade aktörer (vilka säger sig representera samhällena) att vara mer transparenta och öppna gentemot allmänhet med sina åsikter och prioriteringar för återuppbyggnad.

Jag anser att inkluderandet och uppbyggandet av kvinnors makt i konfliktförebyggande och fredsförhandlingar inte är idealism. Det är ett oändligt och pragmatiskt motgift mot att fortsätta i gamla inkörda spår. Det är en nödvändighet för att uppnå målet hållbar fred.

Kvinna till Kvinna:
Vad kan vi säga till dem som betvivlar vikten av att kvinnors deltagande för att främja fred?

Sanam Anderlini:
Vi kan berätta om de fakta och erfarenheter vi har. Från Västafrica, Nord Irland, Sri Lanka – till och med nu i fredsförhandlingarna i Daurfur - där har kvinnor gjort det diplomater inte kunnat. De medlade och förebyggde en potentiell konflikt (Västafrica). De medlade under pågående fredsförhandlingar (Nord Irland) och de hjälpte fram ett vapenstillestånd (Sri Lanka). Det är helt klart utan förnuft att inte engagera kvinnor om vårt mål är fred och den socio-politiska förändring som detta måste innebära.  Vi säger inte att kvinnor har alla svaren eller att deras deltagande kommer att lösa alla problem. Det vi säger är att kvinnorna har rättigheter, de har engagemang och de har en del av svaren på problemen vi ser.  

Men om vårt mål tvärtom är att plåstra på en uppkommen konflikt för att snabbt kunna flytta fokus till en ny, ja då är det läge att fortsätta som vi gjort hittills och låtsas bli förvånade när problem uppstår och konflikter förvärras.

Sanam Anderlini is co-founder of the International Civil society Action Network (ICAN) and member of the UN High Level Civil Society Advisory Group on 1325. She has been a leading international advocate, researcher, trainer and writer on conflict prevention and peacebuilding for over a decade. Since 2005 she has provided strategic guidance and training to key UN agencies, the UK government and NGOs worldwide. Between 2002-2005 as Director of the Women Waging Peace Policy Commission Sanam Anderlini led ground breaking field research on women’s contributions to conflict prevention, peace processes, governance, transitional justice and post conflict disarmament and reintegration issues in 12 countries. Her latest book, Women Building Peace: What they do, why it matters was published by Lynne Rienner in 2007.

Åsa Carlman