Kvinnorörelsen

Under det kommunistiska styret fram till Enver Hoxhas död 1985 fanns inget civilt samhälle att tala om i Albanien. Det var först under det tidiga 1990-talet som människor började organisera sig utanför statliga strukturer. Den albanska kvinnorörelsen är med andra ord ung och håller fortfarande på att finna sina former.

Det finns ett 80-tal kvinnoorganisationer i landet. Många utför ett viktigt och välbehövligt arbete mot det utbredda våldet mot kvinnor – de erbjuder juridisk, medicinsk och psykologisk rådgivning samt erbjuder i vissa fall skyddat boende. Eftersom kunskapen om kvinnors rättigheter generellt är låg bland såväl kvinnor som män bedriver de även informationsarbete runt om i landet. Några organisationer arbetar förebyggande mot människohandel och erbjuder boende och andra typer av stöd till kvinnor som sålts till prostitution. Det är ett farligt arbete eftersom det utmanar den organiserade brottsligheten. Eftersom korruptionen är utbredd och lagstiftningen otillräcklig kan kvinnoorganisationerna inte räkna med stöd från vare sig politiker eller rättssystem. Deras möjlighet att verka är därför beroende av deras förmåga att bygga upp goda kontakter med relevanta tjänstemän och politiker.

Många kvinnor, särskilt på landsbygden, lever isolerat i sina familjer och byar och har en hög arbetsbörda. För dem är möten organiserade av kvinnoorganisationer ett ”vattenhål”, en möjlighet att träffa andra kvinnor och diskutera ämnen som berör dem och deras liv. Flera organisationer arbetar även med män och ungdomar – både flickor och pojkar – för att sakta men säkert förändra attityderna i samhället gentemot det våld som många kvinnor och flickor utsätts för. Andra frågor som lyfts är vikten av skolgång för flickor och problemen med tidiga giftermål.

Kvinnoorganisationer i Albanien är i hög utsträckning inriktade på att hjälpa kvinnor som lever under svåra omständigheter. Men flera arbetar även för att påverka på politisk nivå, lokalt och nationellt. Det kan handla om att ta fram förslag på förbättrad lagstiftning och samla in namnunderskrifter för att kunna presentera förslaget i parlamentet; det kan också handla om att stärka och utbilda kvinnor att kandidera i politiska val och uppmuntra kvinnor att lägga sin röst på kvinnliga kandidater.

Samarbete och allianser kvinnoorganisationer emellan förekommer men är inte tillräckligt vanligt för att ge organisationerna en tungt vägande röst vare sig i den offentliga debatten eller i politiken. Man kan emellertid se att det stegvis blir allt vanligare med samarbete organisationer emellan. En viktig framgång som nåddes bland annat tack vare samarbete mellan ett flertal aktörer var den jämställdhetslag som antogs sommaren 2004. Den tar bland annat upp kvinnans ställning på arbetsmarknaden, inom pensionssystemet och redogör även för vilka mekanismer som ska försäkra att lagen efterlevs. En annan fråga där kvinnoorganisationers samarbete lett till framgång är den insamling av namnunderskrifter som genomfördes 2005 för en lag mot kvinnovåld. Lagen antogs 2006 och trädde i kraft 2007. Under 2007 bistod ett flertal kvinnoorganisationer regeringen med att ta fram en handlingsplan och strategi för implementeringen av lagen. Andra exempel är det arbete som kvinnoorganisationer gjorde för att få de politiska partierna att tillämpa kvotering.  2006 inleddes en process för detta och 2008 så antogs äntligen en lag om 30 procent kvotering. Detta gav direkt resultat i det efterföljande parlamentsvalet 28 juni 2009 med en fördubbling av kvinnor i parlamentet, från 10 till 23. Denna framgång byggde mycket på det lobbyarbete som kvinnoorganisationer genomförde tillsammans gentemot de olika partierna inför valet.

Trots att människor i Albanien levt nästan totalt isolerade från omvärlden under många år har många kvinnoorganisationer på relativt kort tid skapat kontakter med organisationer i andra länder. Det ger en möjlighet till kunskapsutbyte och samarbete vilket många ser som viktigt. Det internationella kontaktnätet är emellertid fortfarande relativt begränsat.