Konflikt

Staten Jugoslavien bildades 1918 och omfattade fram till 2006 hela eller delar av de områden som idag utgör staterna Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Jugoslavien leddes från slutet av andra världskriget av Josip Broz Tito, ledare för det jugoslaviska kommunistpartiet.

Tito betraktades av många som en nationell hjälte för att han som ledare av befrielsearmén, med hjälp av de allierade, bidrog till att återta landet från tyskarna. Tito arbetade för en enighet mellan Jugoslaviens folk, där många grupper hade bekämpat varandra under andra världskriget. Tito ville bygga upp ett kommunistiskt samhälle och samtidigt bevara landets oberoende och samarbetade med andra neutrala länder. Ekonomin utvecklades och invånarna fick det ekonomiskt bättre än tidigare. Folket i den jugoslaviska federationen hade också större rörelsefrihet än andra östeuropéer under kommunistiska styren och kunde resa utomlands för att arbeta, eller för att utvandra för gott.

Landet var dock under Titos ledning en auktoritär diktatur där endast kommunistpartiet var tillåtet, och det fanns egentligen inget utrymme för oliktänkande. Människor i landet vågade inte kritisera makthavarna av rädsla för repressalier från den hemliga polisen, varför det motstånd som ändå fanns framför allt kom från jugoslaver som lämnat landet. Det går därför inte att tala om något egentligt civilt samhälle, demokratiska traditioner eller någon offentlig demokratisk debatt. Det fanns heller inte något utrymme för en öppen diskussion om det förflutna vilket innebar att motsättningarna mellan de olika grupperna undertrycktes istället för att bearbetas.

Kommunismen i Jugoslavien innebar att både män och kvinnor arbetade, vilket har skapat en föreställning om att landet var jämställt under denna period. I realiteten var dock kvinnor exkluderade från beslutsfattande positioner, och kvinnor var de som ansvarade för familjen.

Efter Titos död 1980 infann sig en period av ekonomisk och social kris. Kraven på en förändring växte sig allt starkare, och allt fler vill ha bort kommunisterna och bryta upp federationen. Samtidigt fanns andra grupper som ville ha federationen kvar och motsättningen mellan de olika grupperna började komma upp till ytan och växa sig allt starkare.

I slutet av 1980-talet började Slovenien och Kroatien att kräva ökat självstyre och demokratisering. Reformförslagen röstades ned i det federala parlamentet där Serbien hade majoritet. Den Serbiska republiken leddes sedan 1987 av Slobodan Milosevic som övertagit positionen som ledare för det serbiska kommunistpartiet. Då Slovenien ändrade i sin författning för att möjliggöra ett utträde ur federationen bojkottade Serbien Slovenien.

Det jugoslaviska kommunistpartiet upplöstes 1990 och samtliga sex jugoslaviska delrepubliker höll flerpartival. Nationalister vann fyra av dessa val, medan kommunisterna, som dock också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Dessa två delrepubliker ville till skillnad från de övriga stärka federationen. Under påföljande år fortsatte det politiska och ekonomiska sönderfallet i den jugoslaviska federationen.

Den 25 juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Efter självständighetsförklaringen utbröt krig i Kroatien mellan kroatiska styrkor som vägrade erkänna den serbiska befolkningen i Kroatien och Serbiska styrkor som stödde federationen.

Även om Makedonien lyckades hålla sig utanför den väpnade konflikten på Balkan, tampades landet efter självständigheten med politiska spänningar mellan de två största etniska grupperna i landet, etniska makedonier och etniska albaner. Då konflikten uppstod i grannlandet mellan serber och kosovoalbaner1999, som gjorde att 250 000 kosovoalbaner tvingades fly sina hem, samtidigt som presidentval ägde rum i landet, ökade spänningarna mellan grupperna.

I januari 2001 startade en flera månader lång väpnad konflikt mellan regeringsarmén och den albanska gerillagruppen NLA (den nationella befrielsearmén). NLA:s mål var att uppnå en förbättrad situation för den albanska minoriteten i landet, vilken albanerna menade hade försämrats sedan Makedonien uppnådde sin självständighet. I samband med konflikten lämnade ca 70 000 sina hem.

Efter förhandlingar där det internationella samfundet satte hårt tryck på parterna slöts ett fredsavtal i staden Ohrid i augusti 2001. I avtalet uppfylldes de flesta av den albanska sidans krav och amnesti gavs mot att de överlämnade alla sina vapen, gav upp kraven på en ny albansk stat tagen från Makedoniens territorium samt erkände Makedoniens alla institutioner. I september 2001 upplöstes NLA formellt och en mindre NATO-styrka placerades i landet för att samla in gerillans vapen och övervaka freden. Ohridavtalet som slöts mellan parterna innebar förändringar i konstitutionen och reglerar bl a ett mer demokratiskt och jämlikt beslutsfattande system för de olika etniska grupperna.

Under kriget på Balkan i början av 90-talet fanns i Makedonien en fredsrörelse. När sedan flyktingarna anlände från Kosovo 1999 organiserade sig medlemmarna från fredsrörelsen i olika NGOs för att bistå de tusentals flyktingar som kom. Under och efter konflikten i Makedonien arbetade bl a många kvinnoorganisationer över de etniska gränserna för att hjälpa internflyktingar i närområdet och för att skapade samlingsplatser där kvinnor kunde mötas och föra en dialog kring fred och försoning. Idag förs inte en dialog om fred på samma sätt inom det civila samhällets organisationer. Bland många kvinnoorganisationer är det dock en självklarhet att alltid inkludera etniskt blandade grupper i de aktiviteter man organiserar för att på så sätt bidra till förbättrade etniska relationer.

Trots att Ohridavtalet inneburit formella förbättringar för de etniska minoriteterna i Makedonien kvarstår spänningar mellan de etniska grupperna, vilket märks i människors dagliga liv och i kommunikationen mellan invånarna. Detta påverkar också reformprocessen i landet eftersom de olika politiska partierna inte kan komma överens om hur de ska tolka reglerna i Ohridavtalet. Arvet från Titotiden, med brist på demokratiska traditioner, gör att det civila samhället inte på allvar vågar utmana det politiska etablissemanget och kräva reformer som på allvar kan förbättra situationen och de mänskliga rättigheterna för alla Makedoniens invånare.