"Jag är glad att de inte motarbetar mig”

Buthaina Kamel är en upptagen kvinna. Några minuter före sändning kommer hon in i receptionen till den TV-kanal där vi stämt träff. I släptåg följer ett gäng journalister och fotografer och innan hon måste försvinna in i studion slår hon sig ner i soffan för en improviserad presskonferens.

Buthania Kamel– Vår revolution är ännu inte avslutad, säger hon innan vi ens har börjat ställa frågor. Ännu har inget ändrats, säger hon och talar om militärrådet som styr landet sedan Mubarak avgick i februari.
– Vi litar inte på dem. De tillhör samma regim som Mubarak.

Några hundra meter bort ligger Tahrirtorget där demonstranter bara för några dagar sedan dog av tårgas och gummikulor. Buthaina Kamel själv hostar efter att ha andats för mycket tårgas och på hennes t-shirt står revolutionens slagord ”Det militära styret måste avgå”. Hon ser sig som aktivisternas presidentkandidat och hon ägnar nu all sin tid åt att driva revolutionen vidare.

– Vi har undantagstillstånd och 16000 personer som väntar på rättegång i militärdomstolar. Vi har en situation där militären ska avgöra om dödsskjutningarna på Tahrir ska utredas när det är de själva som är förövare. Självklart kommer det aldrig att ske. Och militärrådet har ännu inte visat något annat än att de tänker vara kvar vid makten, säger hon.

Buthaina Kamel blev känd som öppen och frispråkig radiopratare med en show som tillät egyptierna att fritt tala om tabubelagda ämnen som sex eller övergrepp. Efter bara några år tvingades showen att stänga eftersom den ansågs ge egyptierna dåligt rykte. Buthaina Kamel gick vidare till TV och blev en av landets mest välkända nyhetsuppläsare men valde efter det skandalartade presidentvalet 2005 att hoppa av journalistiken och aktivera sig politiskt. Hon har varit aktiv i olika regimkritiska rörelser och ifrågasatt korruptionen, bristen på rättssäkerhet och yttrandefrihet.

– Jag måste kandidera. Nu är det viktigare än någonsin säger hon med en nick åt Tahrirtorget. Ssärskilt när de religiösa och extrema partierna försöker ta initiativet i revolutionen. Jag måste vara på den sida som är emot detta, säger hon.

– Och jag vill ha en kvinnliga kandidat i valet. Om man kräver sina rättigheter, måste man själv göra din del av jobbet.

Under intervjun berättar Buthania att hon har svårt att få kampanjmedel och att hon välkomnar alla bidrag. Som kvinnlig kandidat är det få som tror på henne, ännu har inget parti hört av sig för att göra henne till sin kandidat, och till skillnad från exempelvis forne IAEA ordföranden Mohamed El Baradei har hon inga horder av unga ideella krafter. Det Muslimska brödraskapet har uttryckligen och på religiösa grunder, sagt att en kvinnlig president är otänkbar. Andra betraktar hennes kampanj som en möjlighet för Egypten att bättra sitt rykte. Men själv vill hon ogärna tala om sin egen roll eller erfarenhet som kvinna och politiker.

– Jag är stolt över hur modiga kvinnorna var under revolutionen. Vi har visat de som tror att kvinnor borde stanna hemma, att vi vill något annat och att de har fel. Ingen kommer att slåss för våra rättigheter så vi måste se till att få dem själva.

Hon säger att de som demonstrerade under revolutionen fick nytt självförtroende och att de unga kvinnor från landet som deltog åkte hem med ny syn på sig själva och sina rättigheter.

Med en lång historia av styrande ”starka” män är det en självklarhet att även nästa president ska vara en man. Så självklart att en president enligt grundlagen måste vara gift med en egyptiska, inte egyptier. Innan intervjun frågade jag några män på ett gatucafé vad de tror om en kvinnlig president.

– Visst skulle vi kunna ha en kvinna som president, säger de och blossar på sina vattenpipor.
De höjer lätt på ögonbrynen och ser på varandra som att visst, ja allt är ju möjligt.
– Men han ska vara den bäste kandidaten säger en av dem och resten nickar instämmande.
– Han ska vara stark, säger han och håller upp en hårt knuten näve.

Buthania Kamel ser sig inte vara motarbetad för att hon är kvinna.
– Ja, vi lever i ett traditionellt land, säger hon, fullt medveten om förväntningarna,

Om sina chanser vill hon egentligen inte gissa, men hon vet redan att vald blir hon inte.

– Jag är glad att folk accepterar mig som en kandidat och att de inte är chockade över att ha en  kvinnlig presidentkandidat. De behöver inte rösta på mig, men jag är glad att de inte är emot mig och att de inte ignorerar mig.

Maria Jansson
Frilansjournalist