Kategorier

Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare
Feministisk utrikespolitik är inte "kvinnofrågor" – den inkluderar alla människor, skriver Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, i en debattartikel. Foto: Kvinna till Kvinna/Karin Råghall

Feministisk utrikespolitik för fred och stabilitet

Debattessä publicerad i ABF:s tidning Fönstret samt på mänskligsäkerhet.se

Utfallet av decenniers försök till militära lösningar på konflikter har kort och gott varit uselt. Det leder som bäst till bräcklig och kortvarig ”fred”. När någonting inte fungerar brukar rationella människor byta taktik. Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, slår därför ett slag för en pragmatisk feministisk utrikespolitik.

”Svenskar är besatta av gender” får en irländsk officer utbrista när radioprogrammet Konflikt än en gång ska behandla den feministiska utrikespolitiken (28 mars 2015). Han intervjuas på Livgardet i Kungsängen där han går en genusutbildning i svenska försvarets regi.

Samma utbildning som Sverige har erbjudit Saudiarabien, men som landet tackat nej till. Det har gjorts ett stort nummer av detta våren 2015 i samband med de övriga turerna kring uppsägningen av det militära samarbetsavtalet.

Feministisk utrikespolitik förminskas

Viljan eller förmågan att fortsätta missuppfatta vad feministisk utrikespolitik egentligen innebär tycks vara stark hos annars kompetenta svenska mediearbetare och genererar löjeväckande rubriker som ”Feminism mot stridsflygplan”. Att förminska den feministiska utrikespolitiken verkar vara lättast om man väljer att reducera den till s.k. kvinnofrågor.

Då ligger det nära till hands att börja mumla om särintressen och bristande takt och ton. Hur kan man ens försöka pracka en militär genusutbildning på ett land där kvinnor varken har rösträtt eller körkort? Fnissfaktor är bara förnamnet.

Det är uppenbart att den som inte ställer upp på triangeln maskulinitet, våld och makt ska tillrättavisas. Wallström avfärdas som naiv, känslomässig och utan politiskt omdöme när det hon gör egentligen är smart, rationellt och långsiktigt. Mer om det senare.

Utvecklingen i omvärlden är mer svårtydd än någonsin. Å ena sidan en stark globalisering där nationer och gränser tappar i betydelse, å den andra ett revir- och territorietänkande som genererar allvarliga konflikter och flyktingströmmar. Vi noterar både framgångar och bakslag när det gäller mänskliga rättigheter. Med den utblicken behövs nytänkande i utrikespolitiken, nya verktygslådor och inte minst ett mod. Vi har sett en utrikesminister som vågar stå upp för internationella överenskommelser på området mänskliga rättigheter, trots att det kostar på kort sikt.

Berör alla människor

Det finns en tanke här om hur vi bäst utnyttjar att Sverige är ett litet land med begränsat inflytande. Genom att sticka ut hakan och statuera exempel kan Sverige istället bli ett föregångsland, en ”moralisk stormakt”. Det är ytterst sällan som de som i det tysta kämpar för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter får så öppet stöd. Men plötsligt händer det. Vi ska inte underskatta det förtroende Sverige här bygger inför framtiden.

Feminism i dagligt tal år 2015 betyder jämställdhet mellan könen, något som gynnar både kvinnor och män. Jag skriver det en gång till. Något som gynnar både kvinnor och män. Att förstå detta borde vara mycket enkelt men har visat sig vara mycket svårt.

Här finns ett pedagogiskt uppdrag. Den till synes semantiskt snäva benämningen feministisk utrikespolitik inkluderar alltså alla människor. Feminismen är en analysmetod. Det handlar om att se maktförhållanden och maktstrukturer. Kvinna till Kvinnas genusanalys identifierar patriarkala strukturer och mäns maktpositioner som ett hinder för säkerhet för både kvinnor och män.

Ett annat sätt att beskriva en feministisk utrikespolitik hade kunnat vara ”en utrikespolitik som prioriterar mänsklig säkerhet framför militär dito”. Begreppet ”mänsklig säkerhet” dök upp så sent som i mitten på 90-talet och förstås bäst som en säkerhetspolitik som inte bara handlar om staters gränslinjer utan också identifierar fler orsaker till hot och konflikter som motsättningar inom stater, klimathot, sexuellt våld, kriminalitet och epidemier. Med den ökade globaliseringen är ingenting längre en lokal angelägenhet. Ett bra exempel är ebolautbrottet i Liberia. För 40 år sedan hade det varit en nationell kris. Idag blir den internationell.

Angriper underliggande orsaker till konflikt

Hur skiljer sig då en feministisk utrikespolitik från den traditionella fredsagendan? Jo, genom maktanalysen och den djupa förståelsen för hur män och kvinnor drabbas olika i konflikter. Genom att lyfta fram hoten mot den mänskliga säkerheten och addera maktanalysen kan man börja diskutera och förhoppningsvis angripa de underliggande orsakerna till väpnade konflikter. Ett konkret exempel: Sexuellt våld i krig är inte bara en personlig tragedi för de kvinnor som drabbas. En feministisk analys visar att det också slår sönder samhällen eftersom det kränker männen som förväntas skydda sina kvinnor, och den väpnade konflikten eskalerar.

Alla inblandade vet att varken Syrien- Irak- eller Ukrainakonflikten kan lösas militärt utan det måste ske politiskt. Det handlar om att göra upp med ojämlikhet, diskriminering och svaga och korrupta statsapparater. Ändå har ryggmärgsreflexen ofta en militär komponent. Systemet för fred och säkerhet idag befinner sig alltid i det ”akuta” skedet och är inte inställt på att agera förebyggande.  Men långt innan en konflikt bryter ut har våldsnivån höjts i ett samhälle och då drabbar det kvinnorna först. Eller som USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright uttryckte det (i fri översättning) med anspelning på burfåglarna som dog först när syrenivån blev för låg; ”Kvinnor är som kanariefågeln i kolgruvan. Om kvinnor behandlas illa visar det vad som kan komma att hända. Så var fallet i Afghanistan.”

Det gäller att förstå processerna och ha uthållighet och tålamod. Därför är en feministisk utrikespolitik processinriktad och behöver förhålla sig till det rådande internationella systemet men samtidigt vilja förändra inom systemet. Utopiska lösningar fungerar lika dåligt som militära.

Ingen hållbar fred utan kvinnor

Det ingår i den feministiska utrikespolitiken att uppmärksamma förhållanden som annars inte kommer med på agendan och lyssna på kvinnor som arbetar aktivt i fredens tjänst. Kvinnor har djupare kunskap om det civila samhället. Därför är det oacceptabelt att kvinnor sällan finns med vid förhandlingsborden när det gäller fredsavtal eller nya konstitutioner.

Men det starkaste argumentet måste ändå vara den forskning som visar att om kvinnor deltar och får inflytande i fredsprocesser leder det till mer hållbar fred. Likaså uppnår biståndsprojekt som genomförs med genusblick bättre resultat och större hållbarhet. Ju mer jämställt samhälle – desto mindre våld och korruption. Ju högre andel kvinnor i parlamenten – desto mindre benägenhet för nationen att ge sig in i väpnade konflikter.  I USA är andelen kvinnor 19 %. I Norden varierar det mellan 45 och 38 %. Kommentar överflödig.

En feministisk utrikespolitik handlar alltså inte om jämställdhet för sakens skull eller rättvisans skull, även om det borde vara anledning nog. Det handlar om ”best practice” för att hantera vår tids hot och utmaningar så effektivt som möjligt.

Utfallet av decenniers försök till militära lösningar på konflikter har varit uselt. Det leder som bäst till bräcklig och kortvarig ”fred”. Människan kan vara en rationell varelse. När någonting varken fungerar eller lönar sig brukar hon byta taktik. Det har fått mänskligheten att utvecklas genom årtusendena.

I den rationella världen har den feministiska utrikespolitiken om 20 år åstadkommit ett systemskifte i hur vi tänker kring konfliktlösning och hur vi bygger säkerhet i världen. Det kan gagna miljoner människor. På riktigt.

Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Senast uppdaterad: 2015-06-01