Kategorier

Shameran M Odisho
Trots att hon blivit både fängslad och hotad, är Shameran M. Odisho fast bestämd att stanna och kämpa för ett bättre Irak. Foto: Kvinna till Kvinna/Karin Råghall

"Jag kämpar för ett enat Irak"

Iraks historia är inte enbart en berättelse om våld och konflikt. Det är också en berättelse om kvinnors modiga kamp. Möt kvinnorättsaktivisten Shameran M. Odisho, som vägrar ge upp hoppet om ett enat, fredligt Irak trots att hon utsatts för politisk förföljelse under hela sitt liv.

Shameran M. Odisho är 65 år och ordförande för Iraqi Women’s League, en kvinnorättsorganisation som funnits sedan 1952 och har medlemmar i 15 av Iraks 18 provinser. Shameran blev själv medlem 1975. Då hade hon redan varit politiskt aktiv i ett decennium, inom studentrörelsen och Iraks kommunistparti.

– När jag växte upp var det Baath-partiet som dominerade. De riktade sig till araber, medan kommunistpartiet välkomnade alla människor oavsett etnisk tillhörighet. Då jag själv tillhör den kristna minoriteten, gick jag med i kommunistpartiet, säger Shameran.

Lämnade landet efter dödshot

Medlemskapet i kommunistpartiet gjorde att hon blev förflyttad från sitt arbete som programledare på en statligt kontrollerad TV-kanal till en administrativ tjänst. Hon började också få hot från Baath-partiet. Ett dödshot blev droppen – hon bestämde sig för att sluta och lyckades få tillstånd att lämna landet för att studera i Moskva ett år.

Påverkansträning i Erbil

Kvinnorättsaktivisterna Dalal Jumaah, Shameran Odisho och Liza Hido diskuterar hur de ska få irakiska politiker att ta våld mot kvinnor på allvar. Foto: Kvinna till Kvinna/Karin Råghall

När Shameran återvände till Irak 1979 hade förföljelsen av medlemmar i kommunistpartiet ökat. En dag bad en av Shamerans vänner henne att de skulle träffas. Det visade sig vara en fälla: vännen hade blivit torterad tills hon gav information om bland andra Shameran, som nu greps av polisen.

– Den 16 juni 1980 blev jag arresterad för att jag var kommunist, konstaterar Shameran.

Under 32 dagar satt Shameran fängslad, varav 21 dagar i isoleringscell. Hela tiden blev hon utsatt för tortyr.

– De slet av mina kläder, band fast mina ben, slog mig över hela kroppen, såg till att jag bröt näsan och skadade mina öron och tänder. Jag kunde inte sova på nätterna för de kom och började tortera mig på nytt. De försökte tvinga mig att ge dem information om mina vänner, men jag gav dem ingenting, berättar hon.

Frisläppt men förföljd

Efter 21 dagars isolering blev hon förflyttad till ett rum där ett trettiotal andra kvinnor hölls fångna. Shameran kunde inte gå efter den tortyr hon utsatts för. För att ta sig till badrummet fick hon kravla på knä. När de andra kvinnorna såg hennes kjol hasa förbi, visste de att det var kvinnan som hade blivit så illa torterad.

– Jag led mycket. Ibland vill jag inte minnas allt jag har varit med om, säger Shameran.

Detta skedde vid samma tidpunkt som Saddam Hussein hade tagit makten. I ett försök att visa upp ett nytt Irak, frigav han ett stort antal politiska fångar, däribland Shameran.

– Men direkt efter att vi hade blivit frigivna blev vi tillsagda att de snart skulle komma att arrestera oss igen. De kände sig tvingade att tillfälligt släppa oss eftersom det internationella samfundet hade ögonen på Irak.

Gick under jord

Shameran begav sig direkt till sitt hem, där hon stannade i fyra timmar. Hon tvättade sitt smutsiga hår, klippte sig och gjorde sitt bästa för att dölja alla sår på kroppen. Hotet om att åter bli arresterad gjorde att Shameran inte vågade bo hemma. Hon började flytta runt hos vänner och bekanta; stannade ibland tre-fyra dagar på ett ställe, ibland någon vecka, som längst en månad.

– Jag levde så i två år. Sedan hjälpte en vän mig att få arbete som betjänt hos en rik kristen familj, berättar Shameran.

Hennes vän introducerade henne för den rika familjen som ”Samira”. De följande sex åren av sitt liv tillbringade hon med att passa upp på familjemedlemmarna. Sitt politiska engagemang lade hon åt sidan. Men en dag fick familjen besök av en av Saddam Husseins vakter, som krävde ID-kort av samtliga i huset. Shameran såg då ingen annan utväg än att berätta för frun i familjen om sin verkliga situation.

Frun började gråta. Det rika paret frågade om det fanns något de kunde göra för henne.

– Jag sa att jag är bra på att sy kläder för kvinnor och att de gärna fick hjälpa mig att starta en syaffär.

Så förändrades Shamerans liv än en gång. Affären blev välkänd och för en gångs skull var Shamerans tillvaro ganska lugn. Men någonting i henne ville starta om på nytt. 1998 bestämde hon sig för att söka till universitetet igen.

– Jag var 48 år och började bygga ett annat liv, säger hon.

Tillbaka i politiken

När vi möts våren 2015 har Shameran hunnit studera allt från ekonomi och statsvetenskap till språk och medievetenskap. 2003, samma år som USA invaderade Irak, gick hon tillbaka till det kulturdepartement som hade sparkat ut henne på 1970-talet och sa att hon ville bli anställd igen. Det blev hon.

I dag sitter Shameran på två höga positioner inom kulturdepartementet. Därutöver är hon ordförande för Iraqi Women’s League, som Kvinna till Kvinna samarbetar med, och ställde nyligen upp med en lista inför valet i Irak 2014. Tillbaka i politiken, med full kraft.

Hur har du påverkats av allt du varit med om?

– Jag har tvingats släppa mina personliga mål i livet. Jag ville ha familj och barn, men det var inte möjligt. I perioder har jag nästan glömt bort mig själv, det har inte funnits något utrymme att tänka. Det gör mig ledsen i dag. Jag har kämpat för mänskliga rättigheter och en fredlig framtid, men det känns som att utvecklingen i Irak går bakåt i stället för framåt. Och alla mina släktingar har lämnat Irak, det är bara jag kvar.

Har du aldrig funderat på att lämna Irak själv?

– Nej! svarar Shameran snabbt och bestämt. Jag kan inte lämna Irak – mitt land.

Vi övergår till att prata nutid. Jag frågar hur det är att vara ordförande för den landsomfattande organisationen Iraqi Women’s League i dessa tider, när spänningen mellan olika etniska och religiösa grupper tycks öka för varje dag. Organisationen är aktiv i nästan alla Iraks provinser, och har i nuläget en del medlemmar som lever avskurna från omvärlden då deras hemorter – däribland Anbar – är under Islamiska Statens kontroll.

– Vi fokuserar inte på de mest känsliga ämnena utan försöker samla kvinnor kring de problem som i princip alla möter, såsom våld mot kvinnor och analfabetism.

Vad har du för tankar om framtiden?

– Jag kämpar för ett enat och tryggt Irak. Jag tror det är möjligt, om bara omvärlden låter oss bli ett stabilt land. Trots allt vi har varit med om anser jag att jag själv är irakier likväl som min granne, och att det är vår uppgift att stödja varandra, säger Shameran.

Karin Råghall

Senast uppdaterad: 2015-04-16