Envis kvinnokamp i krigets spår

Tjugo år efter att de brutala krigen härjade i det forna Jugoslavien biter sig nationalism och motsättningar mellan folkgrupper envist fast. Samtidigt för feministrörelsen en pulserande kamp för kvinnors rättigheter och knyter kärleksfulla band mellan människor.

Tidskriften Tvärdrags medarbetare Sofia Joelson och Anna-Maria Marklund åkte till Serbien och Bosnien-Hercegovina för att inspireras av återanvändaraktivister och doktorsfeminister och möta kvinnor som gräver med fingrarna i jorden för att överleva. Vi publicerar här ett utdrag ur reportaget, som kan läsas i sin helhet i Tvärdrag.

Det är en het kväll på en gemytlig restaurang vid den kroatiska kusten sommaren 2011. Lepa Mladjenovic och hennes vän har under semesterveckan blivit stammisar här. En kväll frågar servitören Lepa om hennes namn. Sekunden efter att hon uttalat förnamnet stannar all rörelse på restaurangen upp. Namnet ekar tyst i lokalen. Lepa andas, hennes namn är utan tvekan serbiskt.

Senare under kvällen går hon fram till restaurangägaren som varit soldat i den kroatiska armén. ”Jag är från Belgrad, från antikrigsrörelsen. Jag vill säga att jag är ledsen för alla brott som begåtts i mitt lands namn.” Den osynliga muren som byggts upp mellan dem faller. Han säger att hennes ord gör skillnad. Under de tjugo år som gått sedan kriget har han inte fått en ursäkt eller ens hört något liknande.
– Det var så rörande för oss båda. Det mötet skapade ett nytt ljus i våra kroppar. Jag visade honom att det finns ett utrymme av smärta inom honom som också finns inom mig.

Lepas tårfyllda ögon blickar ut över Republikanska torget, Belgrads hjärta, där hon och andra fredsaktivister visade sitt krigsmotstånd under parollen ”Inte i våra namn”. Det kommer att ta slut nästa vecka, tänkte Lepa när kriget började. Så höll det på i tio år. Hon skaffade en radio och rattade in franska och tyska kanaler för att få höra annat än den serbiska propagandan.

Women in Black samlades varje onsdag på torget när de krig som följde jugoslavens sammanbrott pågick. De ville kanalisera känslan av uppgivenhet och sorg i konkret aktion och ge en feministisk syn på kriget.
– Vi kände oss så skyldiga. Serbiska soldater dödade män och kvinnor i Bosnien. Vi frågade oss hur vi kunde transformera den känslan i handling. Vi kunde inte stoppa kriget. Men vi gav andra medborgare i landet vetskap om att det fanns en grupp människor som var mot regimen och det den gjorde i våra namn.

Lepa spänner ögonen i mig och säger att feminism handlar om att ta kvinnors situation på allvar. Hon är 58 år gammal och har varit radikalfeminist sedan 70-talet. Hon har en lila och en gul strumpa, rosa uppkavlade jeans och kort grått hår som spretar. Det är viktigt att skaffa sig kunskaper om den egna maktpositionen, förklarar hon. På plussidan har hon den vita hudfärgen, är serb, lever i ett kapitalistiskt system och är välutbildad psykiater. På minussidan: kvinna och lesbisk. Förra veckan talade hon med en romsk kvinna. Hon levde bland soporna i Belgrads förorter och behövde råttgift eftersom hon var så rädd för att de stora råttorna skulle äta upp hennes nyfödda baby om natten när hon sov.
– Den skillnaden mellan mig och henne måste man fundera kring, och det minsta jag kan göra är att fråga henne om hur hon har det. Det är just det som feminism handlar om, att fundera kring och dekonstruera maktrelationer.

Lepa är aktiv i organisationen Women in Black som i dag arbetar med övergångsrättvisa. De försöker sammankoppla den smärtsamma historien med aktioner som blickar tillbaka och som visar krigsoffren omtanke och förståelse.

Läs fortsättningen av Sofia Joelssons reportage i Tvärdrag #3 2012. Numret handlar om kvinnornas villkor i arbetslivet och feminismens förutsättningar i dagens politiska landskap.  

Tvärdrag är SSU:s idépolitiska tidskrift och går att få tag på via mejl: tvardrag@ssu.se

Senast uppdaterad: 2012-12-04