En lektion i kvinnosolidaritet
I februari anordnade Kvinna till Kvinna ett utbyta mellan aktivister från Södra kaukasien och Liberia. Läs Lara Aharonians personliga berättelse från besöket i Liberia.
När Kvinna till Kvinna erbjöd oss kvinnoaktivister från södra Kaukasus en studieresa för att träffa kvinnliga fredsaktivister i Liberia visade det sig att de flesta av oss inte visste mycket om det landet. Vi fyra kaukasier ställde samma frågor: Liberia? Var är det? Du menar Libanon? Libyen? Vaddå? I Afrika? Var exakt? Ingen hade hört talas om det där landet där nere någonstans.
Allt jag visste om Liberia var att de valt en kvinna till president, det första afrikanska landet att göra det. Och jag visste att kvinnorna där stoppade inbördeskriget som pågått i 14 år. Men det var nog för att få mig att fylla i alla nödvändiga blanketter för kunna åka och att möta dessa kvinnor.
När du arbetar länge med frågor som är viktiga för dig, är det mycket svårt att ta dig tid att reflektera över hela processen du är involverad i. Du tappar fokus på lösningen på problemen och ibland förlorar du tron på vad du gör eftersom resultaten tar så lång tid att uppnå och många människor är angelägna om att avskräcka dig längs vägen.
Det var därför jag behövde resan till Liberia. Jag behövde frigöra mig själv från mitt eget arbete för fred och kvinnors rättigheter. Jag behövde vara på en annan plats, höra och se kvinnor att lyckas i samma process som jag är involverad i. Jag behövde fundera på mitt eget arbete och den verklighet jag lever i genom att höra om kvinnorna i Liberias arbete och de utmaningar som de stått inför.
Månader efter det första samtalet om resan, lämnade jag ett kallt och vintrigt Armenien för att bli hälsad i ett varmt Liberia med tre andra kvinnorätts och fredsaktivister från Azerbajdzjan och Georgien. Vägen från flygplatsen mot centrum var en upplevelse. Vi passerade genom olika samhällen och fick en glimt av de människor som bor där, deras hus och deras liv. Barn sprang efter oss längs hela vägen. Pervana och jag blev så betagna av denna plats så overklig för oss att vi inte kunde låta bli att fota varje enskild scen för att kunna spela upp och bevara varenda känsla till senare.
Men den verkliga resan började nästa dag. Vi tog oss genom en myllrande gata till WONGOSOL’s kontor, en paraplyorganisation som samlar över 80 kvinnorganisationer i landet. Vi möttes av direktören för WONGOSOL Marpue Speare och Ann Frances Fettgrevar från organisationen Voice of the voiceless.
Vår första fråga ”Hur har du det, hur bar ni er år för att stoppa kriget?” engagerade våra värdar i en passionerad beskrivning av det senaste decenniet av kvinnors kamp i Liberia.
I den av allmänna tröttheten från årtionden av krig och konflikter i landet, stod 15-20 kvinnoaktivister upp och sa att de fått nog. De började med att prata med andra kvinnor, de gick från stuga till stuga. De pratade först med sina närmaste familjer och släktingar, sedan vänner och bekanta och sedan ytterligare andra. Deras budskap var mycket tydligt, de stod enade, oberoende av tro och etnisk bakgrund. Budskapet var:
1 – stoppa våldtäkterna mot kvinnor
2 – stoppa våldtäkterna mot barn, våra döttrar
3 – sluta skicka söner och makar i krig för att dödas
Ingen invände mot dessa principer som kvinnor, som mödrar eller systrar, – sa Ann Frances . Tillslut nådde de över 10000 kvinnor, vid något tillfälle var till och med presidentens hustru med dem.
Efter den sista vågen av väpnad konflikt i slutet av 1990-talet, var fredsförhandlingar planerade i Ghana. Kvinnorna var uteslutna från att delta, men de protesterade tills de fick in två kvinnor som observatörer i byggnaden där fredsförhandlingarna pågick. Under de förhandlingarna kunde kvinnorna konstatera att männen där inne satt och drack öl för att sedan gå tillbaka till sina läger och fortsätta kriget. Kvinnoobservatörerna berättade om detta för kvinnoorganisationerna som höll till utanför förhandlingarna. De mobiliserade sedan hela samhället i en protest mot att förhandlingarna bara pågick utan resultat.
Tillslut pressade de männen att komma till en överenskommelse om en vapenvila genom att inte låta dem lämna bygganden där förhandlingarna hölls. De hotade männen med att klä av sig nakna. De hotade också med sexstrejk. Fruar sa till sina män ”vi ställer inte upp på sex om du inte garanterar fred för oss och våra barn ”, – minns Ann Frances Fettgrevar och skrattar. ”Och det fungerade. Männen insåg att kvinnorna hade en plan, att det var bäst att de såg till att lösa problemet snabbt!”
Senare träffar vi aktivisterna på organisationen MARWOPNET som erinrade sig samma händelser. De tillfogade intressanta detaljer om hur kvinnorna hade mod att möta sin egen president, hur de flög till fredsförhandlingarna i Ghana och där trängde sig på och genom sin närvaro tvingade fram fredsavtalet.
Vi besökte organisationen WIPNET:s fredsstugor både i huvudstaden Monrovia och på landsbygden i Katakaregionen. Det var genom dessa studiebesök som jag förstod omfattningen av deras engagemang och arbete. Över 40 kvinnor hälsade oss med sång, dans och musik. De var glada över att få besök och tacksamma över att vi uppskattade deras arbete. De berättade för oss om och om igen hur de tillsammans satte press på sin regering att underteckna ett fredsavtal. De visade oss hur de driver medlingsdomstolar i samhället för att lösa konflikter, också sådana som handlar om våld i hemmet och att män flyr från sitt ansvar för familjen. Klädda i sina uniformer med texten WIPNET på vita t-tröjor, såg de så starka och självsäkra ut.
WIPNET var den första lokala kvinno- och -fredsrörelsen i landet och de har tusentals medlemmar hela landet. De har mer än 20 så kallade fredsstugor runt om på landsbygden. Efter kriget fortsatte de sitt arbete med att se till att bevara freden. De har arrangerat valövervakning och de håller kurser i läskunnighet för vuxna kvinnor. De anordnar också workshops för att stärka kvinnor och hjälper dem att hitta inkomstmöjligheter. Det viktigaste är att människor respekterar dem, lyssnar på deras råd och att även män stöder deras verksamhet.
Andra möten följde och gav oss från Kaukasus mycket att tänka på. Vi träffade organisationen Afell som är en grupp kvinnliga jurister, vi var på ett allaktivitetshus för interreligiös dialog, och slutligen hade vi ett intressant möte med den nyutnämnda jämställdhetsministern. Programmet var fullt och välplanerat och gav en komplett bild, på mycket kort tid, av det fantastiska arbete kvinnor i Liberia gör för att säkra freden i sitt samhälle.
Men jag tror att det var i slutet av resan, under vårt besök i ett av de mest hopplösa slumområden i världen, West Point i Monrovia, som jag verkligen förstod kraften hos kvinnorna och deras dagliga kamp för att hålla sig själva och sitt samhälle säkert. De gator som tog oss dit var otroligt trånga, fattiga och överväldigande deprimerade. Men i organisationen West Point Women’s allaktivitetshus möttes vi av aktivister som hälsade oss med leenden vilket fick oss att koncentrera oss på det viktiga, deras mod och hängivenhet att förändra samhället.
När den dagen var över, under bussresan tillbaka till hotellet, tänkte jag på arbetet dessa fantastiska kvinnor utför. Jag undrar hur de kan klara av så mycket smärta och stå emot allt det omgivande våldet i sina liv. Antalet våldtäkter som begås i Liberia är högt och så också det könsbaserade våldet. Men dessa kvinnor lyckas ändå sakta men säkert nu ut i det omgivande samhället med budskapet om att stärka kvinnors rättigheter och mot våld.
Resan tog oss till en annan kontinent till en annan livsstil. Vi var fyra kvinnliga aktivister från södra Kaukasus, Nino, Alla, Pervanna och jag. Före ankomsten till Monrovia, vi var fast i våra egna problem, våra egna frågor, våra utmaningar. Liberia föreföll som en plats i yttre rymden. Resan var ett plötslig uppvaknande och den satte saker i perspektiv.
I Liberia såg jag fattigdom, ödeläggelse, våld och människor som kämpar för överlevnad. Men det jag tagit med mig därifrån är kvinnors kraft. Det fantastiska mod var och en av dem visat kommer att stanna i mitt minne för alltid. Det kommer att inspirera mig varje dag, på den utmanande vägen mot att bygga fred.
Lara Aharonian
Women’s Resource Center
Armenien
Senast uppdaterad: 2012-12-04