Kategorier

Frihet för kvinnor i Halabja

Musiken dunkar. Någon slags teknoblandning. Solstrålarna blir rosa genom de röda gardinerna. Armar sträcks uppåt, åt sidan och neråt. Kvinnorna visar stolt upp sitt träningsprogram på kvinnocentret i hjärtat av Halabja, i en av de kurdiska provinserna i norra Irak.

Vi kör igenom staden, gatan myllrar av liv. En man balanserar en stapel med de nybakta runda brödskivorna som är så karaktäristiska för de kurdiska provinserna.  Män dricker te och konverserar. En kvinna skyndar förbi med sitt barn i handen. Vithuvade skolflickor springer på trottoaren framför de böljande bergen. En vanlig dag. Det skulle kunna vara vilken liten stad som helst. Det är svårt att greppa att många av dem som går framför oss befann sig mitt i den folkmordskampanj som Saddam Hussein bedrev mot kurderna på 80-talet.  

– Människor är deprimerade. Många, framförallt kvinnor, stannar hemma och kommer inte vidare i livet. Samhället har också blivit mer konservativt. Idag är det exempelvis skamfyllt att som kvinna gå ut utan att täcka håret. Vi försöker bryta den onda cirkeln och få kvinnor att komma ut i samhället, säger Najat Salah Kareem som leder Amez Center i Halabja nära gränsen mot Iran.

Invånarna i Halabja har genom historien levt i skottlinjen.  När attackplanen dök upp förmiddagen den 16 mars 1988 trodde de därför att det var ännu ett i raden av anfall. Men denna gång var annorlunda. Planen fällde bomber fyllda med olika kemiska substanser. Effekten var förödande, tusentals människor dog och än fler skadades. Såren finns kvar i form av hälsoproblem och trauman. Invånarna lever bokstavligen i lämningarna av bomberna. Gifterna finns kvar i deras kroppar, i marken och i vattnet. Maten de äter innehåller med all sannolikhet gifter. Missfall är vanliga liksom missbildningar. Invånarna har fortfarande, trots ihärdiga påstötningar, inte fått ordentlig kompensation för övergreppen.  Najat var barn när bomberna föll och klarade sig men hennes sjuåriga syster dog.

Längs vägen mot Amez center sticker vi in huvudena i Najat Salah Kareems pappas lilla affär fylld med sängöverkast, täcken och kuddfodral. 

– Pappa är stolt över mitt arbete. Jag skämtar ibland att jag ska sluta och då blir han upprörd, skrattar Najat Salah Kareem.

Amez center är en plats dit kvinnor kommer  för att delta i olika kurser och för att umgås. Deras arbete uppskattades dock först inte av alla. Det tog ett tag att bygga upp förtroende och få flickor och kvinnor att komma. Men det gick. Xonce Abid som leder sykurserna på centret menar att det beror mycket på att de är partipolitiskt oberoende och inte får pengar från den ena eller andra parten.

– Att lära sig att sy betyder mycket. Bara det att slippa fråga din man om pengar för att köpa en klänning ger en slags frihetskänsla.  Flera som deltar i våra sykurser öppnar dessutom egna små butiker och blir ekonomiskt självförsörjande, säger Xonce Abid  som själv vunnit priser för sin sömnad.

Förutom sykurser hålls kurser i engelska och datakunskap. Och så de populära träningspassen. Tidigare har de även erbjudit körlektioner, något som var väldigt uppskattat. Kvinnor kommer fortfarande och frågar efter kurserna. Förhoppningen är att de så småningom ska ta upp lektionerna igen. Målet med alla de olika delarna av verksamheten är att öka flickors och kvinnors möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi kliver in i de relativt små lokalerna. Snart kommer fler kvinnor, även om det är jämförelsevis få eftersom många kurser inte dragit igång än. Men sykursen inleds idag och de flesta som kommer ska dit. Några kvinnor passar även på att gymnastisera. Snart fylls träningsrummet med hög musik och armar och ben rör sig i takt. Skratt bryter av tonerna.

Najat Salah Kareem berättar att flickorna och kvinnorna som först kom var blyga och skämdes för att byta om till träningskläder. Rykten gick på stan att kameror var gömda och spelade in allt. Vilket skulle vara förödande och kanske direkt livshotande i en kultur där kvinnans heder är central för familjens och släktens anseende.

– För att skingra oron bytte jag själv om först och gick lättklädd runt i lokalerna med en skara unga kvinnor efter mig. Jag sa: om det finns kameror här så är jag den första det skulle vara skamligt för.

Spänningarna släppte och med tiden även blygseln. Var tredje vecka kommer en psykolog som kan fånga upp dem som mår dåligt. Najat Salah Kareem märker en tydlig skillnad på dem som kommer.
– De bygger upp en självkänsla,  menar hon.
Och det märks. De vi möter på Amez center utstrålar framtidstro.  

 

Annika Flensburg

Senast uppdaterad: 2012-12-04