Släpp in kvinnorna – säkra freden för alla
Tio år efter FN:s resolution om kvinnors rätt att delta på alla nivåer i fredsprocessen och kvinnors behov av skydd vid konflikt har inte mycket hänt. I samband med tioårsjubileet i dag presenterar vi en granskning där vi rankat våra nordiska länders handlingsplaner. Resultatet är dessvärre mediokert, skriver bland andra Lena Ag, Kvinna till Kvinna.
FN-resolutionen, som går under namnet 1325, har som övergripande mål att öka kvinnors deltagande och inflytande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter och delta i fredsförhandlingar. Men den blev inte det genombrott som många hade hoppats på.
I de fredsförhandlingar som skett mellan 2000 och 2008 har enligt FN endast åtta procent av deltagarna varit kvinnor. Ett aktuellt exempel är Afghanistan där många länders ledare betonar vikten av att stödja de afghanska kvinnorna. Vid den stora givarkonferensen i London i januari fanns dock inga kvinnor i den officiella afghanska delegationen. Inte heller till den stora konferensen i Kabul i juli bjöds några representanter för Afghanistans kvinnorörelse in.
Ett annat exempel är Kongo. Trots att hela världen vet vad som pågår och trots att FN har nästan 20 000 fredsbevarande soldater på plats fortsätter främst kvinnor att våldtas i en ofattbar omfattning. Sen kriget började har närmare en halv miljon kvinnor våldtagits som del av en medveten krigsstrategi.
Vi vet att modern krigsföring i dag främst drabbar civila och att kvinnor och barn är de främsta måltavlorna för våldet. Systematiska våldtäkter används som ett effektivt massförstörelsevapen. Det är farligare att vara kvinna än soldat i dagens Kongo, sa generalmajoren Patrick Cammaert för något år sedan och inget tyder på att det blivit bättre i dag.
Ingen håller måttet
Det är uppenbart att de ansträngningar som gjorts de tio senaste åren inte räcker till. Vad behöver då göras? För att se vad vi i Norden kan bidra med har vi granskat de fem nordiska handlingsplanerna som respektive regering har tagit fram för sitt arbete med resolution 1325. Vår slutsats är att ingen av handlingsplanerna håller måttet.
Om man varken avsätter pengar för det man vill genomföra i planen eller sätter upp några tidsramar för när det ska vara genomfört är det svårt att nå målen. Bäst i klassen av de nordiska länderna är Finland. Här finns tydliga mål, prioriteringar och en mekanism för uppföljning. Finland har också mer systematiskt släppt in det civila samhällets organisationer i arbetet med att ta fram handlingsplanerna. För varje nivå och aktivitetsområde i planen finns en ansvarig minister, som i sin tur ska redovisa hur han/hon har genomfört handlingsplanen inom sitt område. Dock saknas tidsplaner och slutdatum för när de olika delarna i planen ska vara genomförda, liksom en budget.
Om vi i Norden ska nå de mål som FN satt upp måste handlingsplanerna innehålla basala saker såsom budget, tidsplaner och uppföljning. Det måste framgå hur insatserna ska finansieras och hur mycket pengar som avsatts. Det bör även finnas krav på årliga skriftliga rapporteringar, som tydliggör vad som gjorts och vilken minister som ansvarat för respektive område.
Kvinnors deltagande i hela fredsprocessen och rätt till skydd är en del i att skapa en långsiktig och hållbar fred. Om endast män planerar flyktingläger riskerar brunnar att placeras där kvinnor som hämtar vatten blir direkta måltavlor för våldtäkter. Om endast män planerar var broar ska byggas i ett samhälle efter konflikt riskerar de att byggas för lastbilar utan tanke på plats för kvinnor – de som oftast handlar mat, bär ved och hämtar vatten.
Förbättra handlingsplanerna
Kärnan i 1325 är att kvinnor i konflikter ska involveras i de beslut som rör freden och deras säkerhet. Vi har inte råd att inte nå resultat. Det är dags att kavla upp ärmarna. Vi kräver att de nordiska utrikes- och biståndsministrarna uppdaterar och förbättrar handlingsplanerna så att de innehåller:
- Mätbara mål
- Årlig skriftlig rapportering
- Specificerad budget
De nordiska länderna ses av andra som föredömen när det gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter. Våra regeringar var bland de första att presentera handlingsplaner. I många länder ser kvinnorörelsen – med rätta – upp till oss i Norden. Därför är det särskilt viktigt att vi fortsätter att gå före och tydligt prioriterar arbetet för kvinnors säkerhet runt om i världen.
Resolution 1325 handlar inte om att göra krig säkrare för kvinnor utan om att säkra freden för alla.
Lena Ag, Kvinna till Kvinna
Maj Britt Theorin, Operation 1325
Petra Tötterman Andorff, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Eeva Koskinen, 1325 Network, Finland
Ida Harsløf, Women’s International League for Peace and Freedom, Danmark
Trine Hveem, Nätverket Forum 1325, Norge
Senast uppdaterad: 2010-10-31