Statusfrågan central för Kosovos kvinnorörelse

Vad händer egentligen i Kosovo?
Fem år efter att FN tog över ansvaret präglas provinsen
fortfarande av våldsamheter mellan serber och albaner. "Vi
måste lösa Kosovos status, frågan kan inte förhalas
längre" menar kvinnorörelsen, som trots allt har
lyckats hålla ihop över de etniska gränserna.



DeI mitten av mars i år hamnade Kosovo åter igen på
löpsedlarna i Europa och stora delar av övriga världen.
På gatorna i provinshuvudstaden Pristina brann bilar, unga
män slogs med påkar och utegångsförbud rådde
för nästan samtliga internationella hjälparbetare
på plats. Runt om i Kosovo utsattes serbiska invånare
för misshandel och deras hus sattes i brand.



För omvärlden kom våldsamheterna som en överraskning,
men inte för befolkningen i den FN-styrda provinsen.



– Det som hände går absolut inte att försvara
men jag ser det som en följd av många års latent
frustration över det politiska läget. Under hela nittitalet
levde den albanska befolkningen under förtryck och när
FN tog över växte hoppet om förändring. I dag
är många besvikna över att så lite hänt,
menar Sara Lhådö, Kvinnas till Kvinnas representant i
Kosovo.



FN tog över ansvaret i Kosovo 1999. Efter NATO:s bombningar
samma år inrättades UNMIK (UN Interim Administration
Mission in Kosovo). För att upprätthålla säkerheten
finns en NATO-ledd fredsbevarande FN-styrka, KFOR, på plats.



– Många av de unga män som deltog i upploppen har
nästan bara har erfarenhet av att antingen leva under förtryck,
i krig eller under FN-styre. De är uppvuxna med hatet mot fienden,
oavsett om de är serber eller albaner. De flesta är arbetslösa
och har inget hopp om framtiden. Det finns en utbredd besvikelse
över FN:s agerande, eller kanske snarare brist på agerande,
för att lösa frågan om hur Kosovo ska styras.



Det som utlöste våldet i mars var två albanska
pojkars död. De hade drunknat i en flod och uppgavs ha blivit
jagade ner i vattnet av en grupp serber med hundar. Albanska män
gav sig ut för att hitta de skyldiga och det ena gav det andra.
Våldsamheterna gav sig efter ett par dagar men då hade
19 personer dödats, 900 skadats och 700 hus bränts ned.
4500 personer var hemlösa. Det var framför allt den serbiska
minoriteten som blev upploppens offer.



I Kosovo Polje i närheten av Pristina bodde tidigare en ganska
stor del serber. Där brändes nästan alla serbiska
hus ned. En av de drabbade var Nevenka Rikalo. Hon jobbar i kvinnoorganisationen
Ruka Ruci, som med stöd från Kvinna till Kvinna försöker
förbättra serbiska kvinnors situation på landsbygden.
Nevenka blev utdragen ur sitt hus, fick se sin mor misshandlad och
sin son hotad med pistol. Huset brändes ned till grunden. I
dag bor Nevenka och familjen hos släktingar och hon har precis
börjat jobba igen.



– Jag pratade med Nevenka strax efter att allt hade hänt.
Trots det hon utsatts för kände hon inget hat mot den
albanska befolkningen i Kosovo. Hon menade att de som gav sig på
henne är frustrerade unga albaner, de representerar inte det
albanska folket, berättar Sara.



Nevenka fick stort stöd från den samlade kvinnorörelsen
i Kosovo. Pengar samlades in och många av hennes albanska
vänner stod upp vid hennes sida.



SAMARBETE TROTS MOTSÄTTNINGAR

– Visst har även samarbetet mellan albanska och serbiska
kvinnoorganisationer påverkats av det som hänt. Men i
stort har man lyckats hålla samman. Förklaringen är
nog att kvinnorörelsen samlas kring frågor som både
serbiska och albanska kvinnor kan enas om. Till exempel anordnades
nyligen en gemensam visning av den svenska filmen Lilja 4-ever,
i syfte att synliggöra problemet med människohandel, säger
Sara Lhådö.



På senare tid har kvinnorörelsens frågor fått
en del genomslag. En ny jämställdhetslag har införts
och nyligen antog det lokala parlamentet en aktionsplan för
hur kvinnors rättigheter ska tillvaratas.



Många av organisationerna strävar efter att öka
människors vilja och förmåga att tänka fritt
och kritiskt. De driver utbildningsprojekt om mänskliga rättigheter
och demokrati. Det långsiktiga målet är att befolkningen
i Kosovo ska kunna leva tillsammans och försonas över
etniska gränser. Just nu planeras till exempel en gemensam
konferens kring FN:s
resolution 1325, om kvinnors rätt till deltagande i fredssamtal
efter konflikter. Kvinnoorganisationerna vill, liksom så många
andra, ha en lösning på den centrala frågan om
Kosovos status: Ska Kosovo ingå i Serbien-Montenegro som en
autonom provins eller bli en självständig stat?



– Det är den här frågan som gör att så
många är besvikna på FN. Man tycker att FN förhalar
diskussionen hela tiden. Kvinnor som jag möter säger att
de känner sig omyndigförklarade av FN eftersom så
lite ansvar och resurser har flyttats över till de lokala institutioner
som finns.



Sara själv tycker att frågan om Kosovos status är
svår, men hon tror det finns möjligheter att lösa
problemet.



– Det måste ju gå att hitta en lösning där
minoriteters rättigheter kan hanteras, där albaner och
serber kan leva tillsammans. Kvinnoorganisationerna visar ju att
det går, då borde väl fler kunna klara av det,
menar Sara Lhådö.






Anna Lithander

 


Sara Lhådö