Situationen idag

Det råder en allvarlig brist på kunskaper om kvinnors mänskliga rättigheter i regionen, både bland kvinnor och män. Detta avspeglas i kvinnors begränsade möjligheter att själva bestämma över sitt liv då familjelagar och traditioner inverkar på kvinnornas fri- och rättigheter och begränsar kvinnors möjligheter att verka i det offentliga livet, d.v.s. egen ekonomisk aktivitet och aktivt politiska deltagande. Gemensamt för Jordanien, Libanon och Syrien är att situationen för kvinnor har förbättrats när det gäller tillgång till hälsa och utbildning. Dessa framsteg speglas dock inte i ökad ekonomisk säkerhet och ökat politiskt deltagande.

Kvinnors deltagande på den officiella arbetsmarknaden är extremt låg och leder till att gifta kvinnor hamnar i en ekonomisk beroendeställning till mannen och mannens familj. Detta får i sin tur negativ inverkan på kvinnors möjlighet till inflytande och påverkan i familjelivet, såväl som på deras möjlighet att delta aktivt i en förändring av samhället. Förutom den ekonomiska beroendeställningen hindras kvinnor autonomi och handlingsutrymme av patriarkala normer och värderingar.

Kvinnors deltagande i det politiska livet är lågt i hela regionen. Syrien har flest kvinnliga representanter i parlamentet av samtliga Arabländer, 12 %, Jordanien har 6% och Libanon har 2 %. Detta försvårar en demokratisk samhällsutveckling.

Av tradition är familjelagen i Mellanöstern uppdelad efter religionstillhörighet, framförallt Islam, Judendom och Kristendom, och är baserad på religiösa urkunder. Det finns flera gränsöverskridande likheter i de delar av lagstiftningarna som kränker kvinnors mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas att kvinnors vittnesmål inte väger lika tungt som en mans, att kvinnor har sämre rättigheter till skilsmässa och arv, och att kvinnans rörelsefrihet begränsas av mannen. I flera länder ges även strafflindring till brott med hänvisning till familjens heder.

Det civila samhället tar ett stort ansvar för samhällets sociala funktioner som vård och utbildning. Det blev särskilt synligt under kriget i Libanon sommaren 2006 med Israel. Det civila samhällets många aktörer, både religiösa, ideella och lösa nätverk, organiserade hjälparbeter, öppnade sina hem för flyktingar och påbörjade återuppbyggnaden. Flera av organisationerna har levererat paket med bindor, blöjor, förlossningskit och underkläder som inte ingår i vanliga hjälpsändningar.

Underordningen av kvinnor

Kvinnors underordning i familj- och samhällsliv tar sig en rad uttryck. Ett är mäns våld mot kvinnor som är ett utbrett och allvarligt problem i regionen. Det finns ett stort behov av ökad stödverksamhet för kvinnor och av att synliggöra problemet i samhället. Det finns även en stor acceptans för så kallat hedersrelaterat våld, både i lagstiftning och i den allmänna opinionen. Men att stödja utsatta kvinnor är kontroversiellt och de få organisationer som är verksamma väljer ofta att inte vara allt för synliga för att undvika trakasserier och hot.

Människohandel för sexuella ändamål är ett utbrett problem i hela regionen och är svårtacklat på grund av brist på information och politiskt intresse. I Libanon kan bordellägare driva sin verksamhet med samtycke från staten. En trolig orsak är att majoriteten av bordellerna finns i närhet av de stora turiskkomplexen och därmed bidrar till inkomster för turistnäringen. I Jordanien förekommer det att unga flickor "importeras", exempelvis från Egypten, för att giftas bort med äldre män som sedan utnyttjar flickorna till prostitution. Från Syrien kommer rapporter om en stor mängd unga kvinnor som flyr från Irak över gränsen och tvingas till prostitution i det nya landet.

Det finns ett stort antal migrantarbetande kvinnor i regionen som oftast arbetar som städerskor och hushållerskor. Det är inte ovanligt att deras arbetssituation mer liknar slaveri än ett avlönat arbete. Dessa kvinnor och flickor kommer oftast från Asien (Sri Lanka och Filippinerna). Liksom vid människohandel för sexuella ändamål är även detta ett problem som det finns ytterst lite information om och engagemang för hos politiker och allmänhet. Det gäller även inom kvinnorörelsen. Flera nyetablerade kvinnoorganisationer har dock börjat ta sig an problemet.

Palestinier som lever i flyktingläger i Jordanien, Libanon och Syrien utgör den största flyktinggruppen i regionen. Palestinska kvinnors levnadssituation varierar från att i Jordanien vara integrerat i samhället till att i Libanon leva isolerat i flyktingläger. Palestinier i Libanon har aldrig blivit erbjudna medborgarskap eller civila rättigheter jämställda med libanesers. I Jordanien har de flesta palestinier jordanskt medborgarskap men får inte engagera sig politiskt. Enligt uppgifter från Syriska myndigheter lever ca 400 000 palestinska flyktingar i landet. Även om de formellt har samma rättigheter som Syriska medborgare, lever många i flyktingläger och saknar tillgång till utbildning, hälsovård och arbete.

Det finns ett stort antal irakiska kvinnor och män i regionen men de flesta av dessa lever där illegalt och saknar flyktingstatus.

Kvinnor och fred

Kvinnors deltagande i fredsarbetet kopplat till Israel/Palestinakonflikten är idag litet, både i officiella och alternativa processer. På en regional nivå är konflikten fryst sedan 1948, det pågår helt enkelt inget regionalt fredsarbete kring Palestinafrågan. Kontakten mellan palestinier i de olika länderna är minimal. För libaneser och syrier är det förbjudet att överhuvudtaget ha kontakt med israeler. För jordanier är det inte förbjudet och möten förekommer, om än i begränsad utsträckning.

Kvinnors organisering

I både Jordanien och Libanon finns etablerade kvinnoorganisationer med god kunskap i organisationsutveckling och frågor som relaterar till kvinnors diskriminerade situation. En del av de "största" är i båda länderna nära knutna till staten. I Syrien är det i stort sett omöjligt att registrera en organisation, och det finns därför väldigt liten "öppen" verksamhet bland det civila samhällets aktörer. Däremot finns det god sakkunskap bland individer och många informella nätverk. Mycket av organiseringen är koncentrerad till storstäderna. Några av de större kvinnoorganisationerna arbetar både på landsbygden och i städerna med att öka kvinnors kunskap om sina mänskliga fri- och rättigheter.