Kvinnoaktivister räds inte fundamentalistiska krafter

Olfat Mahmoud hotades till livet på grund av sitt arbete i Women Humanitarian Organisation i det palestinska flyktinglägret Bourj al Barajneh i Libanon. Istället för att tystas diskuterade hon sin verksamhet med de konservativa krafterna i lägret och fick igång ett samarbete.

I Libanon lever palestinier i flyktingläger sedan 1948. I flyktinglägret Bourj al Barajneh i Beirut delar 21 000 människor en yta på ungefär en kvadratkilometer. En stor del av denna befolkning har fötts i lägret och har aldrig vistats utanför dess gränser mer än under kortare vistelser.

- Vi kallar oss de bortglömda, berättar Olfat Mahmoud, en av flyktingarna som lever i lägret Bourj al Barajneh. Många här har helt tappat hoppet om att en annan framtid skulle vara möjlig. Människor lever trångt, mer än två tredjedelar av de boende i lägret saknar arbete och det råder stora hälsoproblem i brist på sjukvård och rent vatten. För kvinnor är situationen särskilt svår. Bland de stora politiska frågorna som handlar om palestiniernas rättigheter försvinner de samhällsfrågor som har att göra med att få ihop vardagen i lägret, ett arbete som framförallt utförs av kvinnor.

Olfat Mahmoud är utbildad psykolog och sjuksköterska och har sedan 20 år tillbaka arbetat inom olika organisationer i lägret. Hon verkar nu inom en av Bourj al Barajnehs två kvinnoorganisationer, Women Humanitarian Organisation (WHO).

Sedan den 11 september 2001 har en enorm förändring ägt rum i lägret, menar Olfat Mahmoud. Kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att delta i samhället har begränsats kraftigt och de uppmanas att hålla sig hemma och borta ifrån offentliga platser. Ett av skälen till det är att religiösa och traditionella grupper velat positionera sig mot väst och kvinnor har blivit en viktig symbol för detta. Samtidigt som det offentliga rummet krympt har våldet mot kvinnor  ökat och det offentliga rummet blivit en osäkrare plats för kvinnor att vistas i.

- Kvinnor är inte vana att reflektera över sina egna behov idag. Att tala om sina egna behov och uttrycka känslor är skamligt. Istället för att utbyta erfarenheter om vad det innebär att vara kvinna i lägret och hur saker och ting skulle kunna se annorlunda ut träffas kvinnorna hemma hos varandra och klagar på sina män, säger Olfat Mahmoud.

Förutom FN-organet UNRWA utgör enskilda organisationer i princip de enda aktörerna som bistår med social service så som hälso- och sjukvård. Efter 11 september har emellertid stödet till enskilda organisationer minskat kraftigt och organisationerna är mycket underfinansierade. WHO utgör tillsammans med en till organisation, Najdeh, de enda organisationerna i Bourj al Baranjeh som drivs av och för kvinnor och som utgår ifrån kvinnors faktiska situation, enligt Olfat Mahmoud.

- De andra organisationerna driver förvisso en del projekt riktade särskilt till kvinnor, men de utgår från kvinnor som omhändertagare. De driver kurser i barnomsorg och hälsovård osv. Det är bra då det ger kvinnor en chans att umgås med varandra utanför hemmet men det utmanar inte kvinnor att tänka som egna individer och att utmana de starka traditionella könsroller som utvecklats i detta strukturlösa samhälle. Det riskerar istället att bidra till att ytterligare en generation uppfostras med en snedvriden uppfattning om samhället.

- Vi måste vinna tillbaka våra förlorade värderingar och börja bygga upp en framtid. För det krävs andra sorters mötesplatser där kvinnor får utrymme att tänka själva som politiska individer.

WHO har därför arbetat med att skapa just ett sådant utrymme för kvinnor att prata om sina behov och dela varandras erfarenheter och intresset för WHO:s verksamhet växte snabbt och fler kvinnor började delta i de olika sammanslutningarna.

Framgången skulle dock inte passera obemärkt förbi. I januari 2006 började fundamentalistiska grupper att sprida rykten och svartmåla WHO:s verksamhet.

- Tänkande och starka kvinnor utgör ett hot mot de mest konservativa. De vill att kvinnor ska stanna hemma och anklagar oss för att vara bärare av västerländska idéer, berättar Olfat Mouhmad.

När baktalandet inte hjälpte började man istället hota verksamma kvinnor inom WHO, däribland Olfat Mahmoud. Efter åtskilliga dödshot tvingades hon slutligen att stanna inomhus i en hel månad. I juni 2006 hade trakasserier och hot pågått i över tre månader och Olfat Mahmoud fick till slut nog. Hon beslutade sig för att söka upp Bour al Barajnehs Sheikh, den högst uppsatta religiösa ledaren i lägret, för att prata med honom om situationen.

- Jag sa till honom att vi inte låter oss skrämmas till tystnad och förklarade att vi inte gör någonting som strider mot vår kultur och vår religion. Jag förklarade att vi behöver hans stöd i vårt arbete. Han höll till slut med om att de agerat fel och bestämde sig för att samarbeta med oss. Idag har vi en bra relation.

Det viktiga, menar Olfat, är att förändringsarbetet kommer inifrån och formas utifrån våra egna värderingar och vår egen kultur. Först då, menar hon, kan kvinnors situation förändras.

- Det handlar inte om att rasera vår egen kultur och våra egna värderingar och ersätta dem med något annat, det handlar om att återuppbygga ett eget samhälle utifrån våra egna gemensamma värderingar. Det är vår strategi.

Sofie Westerberg